Saturday 27 July 2013

Sannfinnarnas skenhelighet, del fyra miljoner sexhundratrettifemtusen fyrahundraförtisju

Tom Packalén, en sannfinländsk riksdagsledamot, har väckt uppmärksamhet med sina krokodiltårar över den nyligen avslutade rättegången mot ett mc-gäng. Problemet med processen var att lagen om organiserad brottslighet visade sig tandlös: det gick inte att bevisa att de åtalade hade planerat brottet som en del av gängets verksamhet och kom sålunda att endast bemötas som enstaka gärningsmän eller medlemmar av spontant uppståndna mindre ligor. Hade Packalén varit representant för något annat politiskt parti hade man kunnat ta hans farhågor på allvar, men när det är en sannfinne kan man utgå från att det bara är populism. Populism av en särskilt motbjudande och skenhelig sort, när vi påminner oss om vad det är för människomaterial som det kryllar av i hans parti, och nu tänker jag inte bara på Jussi Halla-aho och hans mer eller mindre fascistiska anhängare, utan framom allt på yrkesbrottslingar. Särskilt på kommunalnivån har Sannfinnarna nämligen gjort sig beryktade som en politisk tillflyktsort för kriminella busar med en bakgrund inom knark- och utpressningsbranschen.

Det är faktiskt min uppfattning att Sannfinnarnas framgångar i små östfinska kommuner, t ex Viitasaariledamoten Teuvo Hakkarainens inval i riksdagen, beror på att lagens långa arm inte längre når dit - att det organiserade samhället, staten, i praktiken rasat ihop på sådana orter och mc-busarna tagit över. Hakkarainens täta kontakter med mc-klubbar i regionen, som fått en massa publicitet, är sålunda egentligen någonting helt naturligt: i kulturbygderna brukar politikerna luncha med de lokala näringslivs- och industripamparna, i Kråkvinkel finns det inga handelsgillen så det får bli mc-klubbar i stället.

Var det nu Skypo eller någon annan polismyndighet som påstod att högerradikalismen inte var en fara i Finland, därför att högerradikalismen hänger ihop med vanlig brottslighet? Jag kommer nu inte ihåg det, men om det förekommit sådana uttalanden måste jag bara konstatera att jag inte förstår mig på hur polisen egentligen resonerar. Att rasismen och fascismen fungerar som ideologiska fikonlöv för vanliga kriminella odågor för att ge deras illgärningar en politisk anstrykning innebär ju att vanliga brottslingar kan använda den relativt medelklassbetonade högerextremistiska subkulturen som rekryteringsunderlag. Eller snarare som naiva och lättutnyttjade springpojkar. När en medelklassmänniska ser en yrkeskriminell som meningsfrände, är hon beredd att hjälpa till i ett vanligt brott utan att ens få sin andel av bytet. Det är ju fina affärer för brottslingen.

Jag ser nog åtskilligt att kritisera även i den vänsterradikala subkulturen, men faktum kvarstår att en genomsnittlig vänsterradikal förening brukar bestå av idealistiska medelklassyngel som bara kör med patetisk retorik om att rädda världen. En del av dem begår nog ibland även politiskt motiverade brott, skadegörelse för det mesta. Men ur den vanlige medborgarens synvinkel är vänsterradikalerna för det mesta mindre farliga än högerradikalerna, precis därför att högerradikalism i praktiken handlar om kriminalitet och våld som självändamål.