Thursday, 22 August 2013

Ur min läsdagbok

Håller på att avsluta boken World War Z. Inte illa alls, kreativt att välja fiktiv "muntlig historia" som form. Filmen lär vara mycket sämre, eftersom den bara behållit grundidén och satsat på linjärt historieberättande i stället. Men skulle man experimentera med formen på ett liknande sätt i filmen så borde den vara en "mockumentary", en låtsasdokumentär, och det skulle väl inte riktigt funka i Hollywood.

Den svenska översättningen är inte dålig men bristande lokalisering går ibland på nerverna, när t ex ryska soldater kallar sina överordnade "Sir". "Ja, Sir!" Hör nu hit, soldater i ryska armén kan kalla sina överordnade "kamrat överste" (tovarisjtj polkovnik), eller kanske det i dag är "herr överste" (gospodin polkovnik), men inte Sir. Men det är givetvis originaltexten det är fel på. Anglosachsiska författare som skriver om krig brukade förr i världen låta soldater tilltala sina officerare på det språk de skulle ha talat även om resten av dialogen var på engelska. Ni vet, Herr Leutnant, Herr Obersturmführer, mon colonel, och så vidare. Här ser vi vilken fin praktik det ändå var, hur konstlat det än kändes för oss. När alla soldater bara kallar officerarna "Sir" kan översättaren inte veta om det är en fänrik eller en general man har att göra med.

Men i övrigt är det en intressant bok och en ganska bra översättning. Jag antar att bristerna beror på det gamla vanliga - att översättaren hade en strikt tidsgräns att iaktta. Hon heter förresten Åsa Hjertstrand Brensén. Jag nämner henne med namn därför att jag för det mesta gillar vad hon åstadkommit, trots vissa lokaliseringsbrister av ovannämnda slaget.

"Två flugor med en smäll"

På det invandringskritiska (läs: människolivskritiska) webbforumet Homma reagerade man snabbt på meddelandet att Abdirahim Hassan, rikssvensk vänsterpolitiker av somalisk bakgrund, blivit ihjälskjuten i sitt forna hemland. En person som uppträder under pseudonymen Unikeko (Sjusovaren) skrev ungefär så här: "En vänsterpolitiker och invandrad somalier. Två flugor med en smäll. Det var så Allah ville."

Redaktören Jami Järvinen, verksam på vänstertidningen Kansan Uutiset (förresten en person jag inte står på särskilt vänskaplig fot med - Järvinen har faktiskt blockerat mig från sin sida på Fejsan eftersom han anser mig vara en rysshatande extremist, vilket jag kanske ur hans naiva vänstersynvinkel är), orkar fortfarande kolla in de nyaste fräckheterna på Hommaforumet, och det var han som tog skärmdump på Sjusovarens hjärnfjärt och tillgängliggjorde den för oss normala människor som inte rör Homma med tång.

Som det framgår ur avsnittet ovan är jag långtifrån enig om allting med Järvinen, men hans kommentar till skärmdumpen är värd att återges: "Varför borde någon vettig människa någonsin diskutera någonting alls med dessa varelser?" Här i Finland är alla så inriktade på konsensus att vi som utan förvarning attackerats och förklarats för "förrädare" av högerextremister hela tiden får höra att vi borde söka kompromiss med det människosläktets vidrigaste avskum som bubblar på Homma. De ynkryggar som styr och ställer i tidningsvärlden höter hela tiden med fingret åt oss och tycker att vi är "lika illa som motståndaren". Ska borgerligt sinnade vanliga arbetsamma människor stå ut med att kallas kommunister bara för att vi inte gillar att våra vänner med lite mörkare hudfärg utmålas som skurkar och jihadister? Nää för helvete. Men finnarna är ynkryggar och fegisar utan moral och utan ryggmärg och det är allt vad de är.

Wednesday, 21 August 2013

Vad Henrik Arnstad hade rätt i

För ett par år sen väckte det allmän irritation här i Finland när den svenske journalisten Henrik Arnstad fick för sig att offentliggöra sina lösa funderingar om vårt förhållande till nazismen och andra världskriget. Arnstad gjorde ett synnerligen amatörmässigt intryck och det var klart att han inte visste mycket vare sig om oss eller om vår historia. Om det var hans avsikt att motarbeta den allt starkare fascismen i Finland kan vi som fascisterna här förföljer bara svara, att vi inte behöver några fiender alls, om vännerna är sådana som Arnstad.

Arnstad begick kardinaldumheten att framställa Mannerheim som fascist, vilket inte bara är sakligt fel utan vittnar om en djup okunnighet om fascismen som företeelse, eller snarare om typisk vänsterovilja att se skillnaderna mellan olika sätt att vara högerinriktad. Mannerheim ogillade både socialism och demokrati, men detta gör honom inte till en fascist. Snarare tvärtom. Det är sant att fascismens ideologiska rötter finns att söka hos den antidemokratiske adelsmannen Arthur Gobineau, för vilken demokrati var pöbelvälde och pöbeln var rasmässigt underlägsen adeln. Samtidigt bör det dock konstateras att fascistiska rörelser vanligen inte leddes av adelsmän, utan snarare gjorde ett alltför demokratiskt intryck och sålunda kom att ogillas av adelsmän som Mannerheim.

Naiva demokrater av Arnstads typ fattar inte, att samhällsfreden och stabiliteten i moderna demokratier inte bara beror på demokratiskt statsskick, utan på att folket i dessa stater vanligen hade hunnit vänja sig vid konstitutionalism och rättsstat långt innan det alls blev aktuellt med demokrati. (Det är precis därför som tredjevärldenländer brukar sakna samhällsfred och stabilitet trots att de på pappret har fin grundlag.) Det var vanligt att adelsmän som Mannerheim ogillade demokrati av principskäl därför att de var rädda om hur det skulle gå med samhällsfreden om ignorant patrask fick lägga sig i statliga angelägenheter. De adliga konservativa som till en början gillade fascistiska rörelser vände sig ofta emot dem när de fick ögonen öppna för det som Orwell kallade fascismens essentiellt revolutionära karaktär.

Fascismen handlar nämligen inte om att försvara "traditionella värderingar" mot en gudlös ny era. Fascismen är snarare en alternativ "gudlös ny era". Den går ut på att åsidosätta de "traditionella värderingarna" för att i stället övergå till komplett amoralism och sjuklig dödsdyrkan. Det var inte någon respekt för föräldrarna som lärdes ut i Hitlerjugend - i stället skulle man se diktatorn som den verkliga fadern och vid behov ange sina föräldrar t ex för bristande antisemitism. Och i stället för att iaktta kristlig kyskhet skulle tjejerna föda barn (framtidens soldater och soldatmödrar) åt Tyskland och Hitler - utomäktenskapliga om det så gällde. Det här var precis sådan upplösning av traditionell ordning som konservativa ogillade, och en del av dem tog sin konservatism på sådant allvar att de faktiskt bekämpade nazismen.

I stället för att diskutera löjliga pseudofrågor som Mannerheims eventuella nazism är det viktigare att reflektera över huruvida Arnstad verkligen var någonting relevant på spåret när han påstod att någon kritisk genomgång av fortsättningskriget och vårt samarbete med Nazityskland inte ägt rum hos oss. Den första reaktionen är att killen ju är helt ute och cyklar: i Finland har en stor del av offentlig kulturdiskussion handlat om att dryfta och älta vår historia, inklusive fortsättningskriget, med en hängivenhet värd en bättre sak (eller snarare flera bättre saker). Men granskar man påståendet närmare måste man medge att han kanske bara inte fått fram de rätta orden för att beskriva det skönjda.

Att Finland i andra världskriget allierade sig med Nazityskland, är sant, men lika sant är det att det finns en massa förmildrande omständigheter som det vore orättvist att förbigå: det fanns en massa berättigad bitterhet i Finland mot Sovjetunionen efter vinterkriget, och när möjligheten att ta tillbaka de avträdda områdena yppade sig i form av Tysklands offensiv österut, var det naturligt att vi inte ville missa det enastående tillfället. Meningen var att utnyttja Tyskland till våra ändamål, och när vi kommer ihåg hur första världskriget slutade på östfronten, var det inte någon dum kalkyl. Kriget mellan Tyskland och Ryssland slutade nämligen med freden i Brest-Litovsk, en fred som innebar betydande territoriella förluster för Ryssland (då var det inte ännu Sovjetunionen, fast Lenin redan styrde och ställde). Därefter fick Finlands självständighet åtminstone tyskt erkännande, och tyska trupper kunde landsättas för att göra slut på de röda, eftersom bolsjevikerna i fredsfördraget gett upp alla sina krav på Finland.

Jag är övertygad om att våra ansvariga ledare utgick från en liknande händelseutveckling även i andra världskriget - att Sovjet och Nazityskland skulle utmatta eller även förinta varandra så att vi skulle lyckas med klippet och få behålla såväl de avträdda och återtagna områdena som - i bästa fall - de nya erövringarna i ryska Karelen. Däremot är det klart att de högsta höjdarna alltid iakttog en viss försiktighet gentemot Tyskland och vinnlade sig om att inte fastna i det tyska träsket. En annan sak är sedan, att den finska säkerhetspolisen dominerades av tysk- och nazistvänliga krafter och kom att verka som en stat i staten, något som t ex står att läsa i Oula Silvennoinens ett par år gamla doktorsarbete, nu även utkommen i tysk översättning (under titeln "Geheime Waffenbrüderschaft"). Statspolisen Valpos tyskvänliga inställning gillades inte odelat av samtida beslutsfattare. Valpo utlämnade egenmäktigt åtta judiska flyktingar till tyska myndigheter, men vad jag vet slutade utlämningarna abrupt när socialdemokratiska politiker fick nys om saken.

Vi vet alltså rätt exakt i vilken utsträckning Finland deltog i Förintelsen och vem som var ansvarig för utlämningarna. Dessvärre satte sig de flesta ansvariga i säkerhet utomlands innan de kunde åtalas, och Arno Anthóni, statspolischefen som myndigheterna hann arrestera, frikändes senare av domstolen (tillägg: tydligen konstaterades han ha begått tjänstefel av oaktsamhet och utdelades en förmaning). Visserligen hade myndigheterna burat in honom i skyddshäkte genast efter kriget för att blidka den allierade kontrollkommissionen, och där fick han sen sitta så länge (ett par år) att det antagligen räknades som straff nog.

När Arnstad vill framställa Mannerheim och liknande politiska koryféer som medansvariga för Förintelsen, delar han dessvärre Sovjetunionens syn på Finlands "krigsförbrytelser". Ur sovjetisk (eller Stalins) synvinkel var det inte viktigt att straffa de finländare som samarbetat med nazisterna och utlämnat judiska flyktingar till tyskarna. Det som var viktigt var att hitta en syndabock att korsfästa för det hemska brottet att invadera Sovjetunionen. Att det blev Risto Ryti och inte Mannerheim som fick axla den rollen berodde mest på politisk ändamålsenlighet. För Finland var det politiskt ändamålsenligt att det förbundsfördrag som Ryti hade undertecknat med Tyskland framställdes som Rytis personliga företag som inte förpliktigade Finland när han väl avgått som president, och för Stalin var det politiskt ändamålsenligt att inte åtala Mannerheim, eftersom han var garanten för samhällsfreden i Finland: hade han arresterats skulle folk i Finland - även en stor del av socialdemokraterna - ha gått man ur huse med vapen i hand och rest sig mot ryssarna.

Vad Arnstad har rätt i är att finnarna i gemen inte riktigt har internaliserat vad Förintelsen egentligen handlar om. Den uppfattas ha ägt rum någon annanstans, i en verklighet som inte har någon relevant betydelse för Finlands historia. Den verkligheten har omvända förtecken: här hos oss uppfattas Nazityskland som en vänligt sinnad stat, vars grymhet bara återspeglar vår förskräcklige fiende Sovjetunionens ondska: kolla nu vilka värstingar vi var tvungna att alliera oss med (förlåt, "föra ett separatkrig tillsammans med"). Det är sant att denna uppfattning kan samexistera med en insikt i att nazisterna i vissa andra delar av Europa var förtryckare och massmördare. Men det finns ingen djupt inrotad föreställning om nazisterna som förtryckare i finsk kontext. För finnarna är Hitler någon man kunde göra affärer med, inte någon det gällde att frukta. Den rollen tillkommer endast Stalin.

Det här har dock ingenting med Mannerheim att göra, utan endast med sättet på vilket krigsminnena populariserats i den finska underklassen. Där vet man om kriget bara a) att vi bekämpade ryssarna, eller kommunisterna, b) att vi hade rätt och c) att Nazityskland var på vår sida och att nazisterna sålunda var på den goda sidan. Boven är här den finska pöbeln, inte Mannerheim.

Det kan Arnstad inte begripa. Vänstervridningen i hans tänkande består i att han inte kan föreställa sig att en gammaldags adelsman kunde vara skeptisk mot nazism precis därför att han är en gammaldags adelsman, och lika svårt har han att begripa att fascism och antihumanism kunde ha genuin folklig förankring. Ända är det precis så som det står till i Finland.

Sunday, 11 August 2013

Äktfinnarnas hat på svenskan - äktfinnarnas hat på den egna kulturen

Finnarnas hat på svenska språket och svenskundervisningen i grundskolan förefaller i dag vara en självklarhet. För den som inte känner till bakgrunden kan det låta överraskande att den första svenskfientliga hatkampanjen i mannaminnet, den från år 1985, kom som en komplett överraskning för hela nationen. Att återuppliva språkstriden uppfattades i allmänhet som en återgång till politiska motsättningar från tiden före självständigheten. När den gamle populistiske politikern Veikko Vennamo, som redan hade avgått som ordförande för Landsbygdspartiet (företrädaren till Sannfinländarna) men som alltjämt hade stort inflytande inom partiet (det var ju ett familjeföretag när allt kommer omkring, ty han hade efterträtts av sin son Pekka), försökte ansluta sig till Finskhetsförbundets kampanj för att slå politiskt mynt på den, kommenterades detta av Uusi Suomi (på den tiden en kvalitetstidning) med en karikatyr, där Vennamo försökte gräva upp ett lik som enligt gravstenen hette "SPRÅKSTRIDEN - GICK HÄDAN PÅ TSARVÄLDETS TID FÖR LÄNGE LÄNGE SEN". Sosseledaren Kalevi Sorsa satt bredvid och uppmanade Vennamo: "Gräv du bara Veikko min, gräv - inte kommer du att hitta nånting där inte, men åtminstone får ni en fin grav att lägga centersamarbetet i" - dvs det samarbete mellan Centerpartiet, Landsbygdspartiet och Svenska Folkpartiet som på den tiden debatterades som en möjlighet att få bukt med sossehegemonin.

Att det undervisas i svenska i finska skolor beror när allt kommer omkring på att språkgruppernas kulturella behov som det står i grundlagen ska "tillgodoses enligt enahanda grunder". En av dessa enahanda grunder är att en svensktalande finländare bör ha tillgång till finska språket och finskspråkig kultur - som en del av kulturen i det egna fosterlandet - och att en finne likaså bör ha tillgång till svenska språket och den kultur som finns att tillgå på svenska i det egna fosterlandet. Såsom de svensktalande i praktiken åtnjuter "rätten att förfinskas" - jag vet att det alltid låter något ironiskt att framställa det som en "rättighet" att minoriteten kan förlora sitt språk och sin identitet och uppgå i majoriteten, men tillåt mig att använda en sådan här formulering i detta sammanhang - bör även de finsktalande garanteras rätten att försvenskas eller åtminstone utveckla en balanserad tvåspråkig identitet.

Den grundläggande idén är sålunda att erbjuda alla medborgare tillgång till bägge nationalspråken oberoende av vilket språk de talar hemma. Men det är precis det här som går de finska "nationalisterna" på nerverna. - Och jag skriver ordet "nationalism" medvetet i citattecken, eftersom jag inte tycker att den internationellt marknadsförda fascistoida ideologi som den finska extremhögern kallar så är "nationalism" i någon vettig bemärkelse. Visserligen bör vi här även hänvisa till Orwells välkända essä "Notes on Nationalism" - jag är bergis på att den även föreligger i svensk översättning (vad jag minns från mina späda ungdomsår har hans samlade essäer kommit ut på svenska), men just nu kan jag inte komma åt vad den svenska versionen heter (tydligen har de svenska webbskribenter som har något att säga om författaren bara läst essän på engelska). Orwell såg "nationalismen" uteslutande som en kombination av projektiv identifikation och maktlystnad: nationalisterna var för honom människor som helt identifierade sig med en "nation" eller något jämförbart kollektiv (t ex kommunismen, trotskismen, arbetarklassen, katolska kyrkan eller vad det nu vara månde) och levde i en fantasivärld där detta kollektiv hade vunnit alla sina slag och alltid haft rätt. Sedan försökte nationalisten efter bästa förmåga slussa in element från denna fantasivärld t ex i skolböcker - sanningen struntade han i och vetenskaplig strävan till objektivitet var likaså ett fult ord, antydde Orwell.

För Orwell betydde "nationalismen" enbart någonting negativt. Jag för min del är beredd att vidkännas att den nationalism som på artonhundratalet uppstod i Europa ledde till en del positivt, till exempel upphöjdes många dittills föraktade bondedialekter till stora kulturspråk. Få känner slovakisk litteratur, och jag är ingen expert heller, men ändå tycker jag att det är helt fint med ett litteraturspråk som slovakiskan - jag har läst Janko Jesenskýs satiriska roman Demokraterna i sin helhet på polska och delvis på originalspråket och det är min åsikt att världen vore mycket fattigare utan denna bok. Det är sedan en annan sak att den nationalism som i dag grasserar i Slovakien inte förefaller främja kreativa kulturella sysselsättningar.

Jag skulle faktiskt inte ha särskilt mycket emot en kulturell nationalism som t ex skulle satsa på lokala språk (finska, svenska, samiska) på engelskans bekostnad. Den "nationalism" som våra rasister och självutnämnda fennomaner står för har däremot ingen positiv vision om Finlands kultur och dess framtid att erbjuda. I själva verket är det inte bara svenskan de bekämpar, utan även en stor del av den finska kulturen, inte minst litteraturen.

Ett ofta förekommande slagord i högernationalistisk förkunnelse är att "kommunism inte hör hemma i finsk kultur". "Kommunism" bör givetvis ses som deras beteckning för allt de själva uppfattar som kommunism, som t ex "urartad konst" så som den definierades i Nazityskland (och i det stalinistiska Sovjetunionen). Men det fina i kråksången är att slagordet är felaktigt, alltså osant ur faktasynpunkt, även när det tolkas bokstavligt - dvs så att vi läser ordet "kommunism" som kommunism i ordets egentliga betydelse, alltså den revolutionära, kader- om inte kadaverdisciplinerade branschen inom arbetarrörelsen och den rad totalitära regeringar den gav upphov till under nittonhundratalet. Som vi vet har kommunismen faktiskt tidvis varit en kraft att räkna med i finsk politik, och då har det inte handlat om någon opportunism utan genuina kommunistiska traditioner och övertygelser. Det här är inte nödvändigtvis en bra sak eller någonting vi borde vara stolta över, och det kan trovärdigt påstås att kommunismens starka ställning i finsk politik åsamkat demokratin i vårt land bestående skada. (De taktiska knep som rasistfalangen inom Sannfinländarna tillämpar liknar faktiskt kommunisternas, och det finns klara antydningar att rasisterna också studerat kommunism för att lära sig av fienden - man får ofta uppfattningen att de har bättre koll på kommunism än på borgerlig liberalism.) Men faktum kvarstår att finska invandrare t ex i Amerika i början av tjugohundratalet var särskilt kända för sin vänsterextrema inriktning och sina tufft revolutionära attityder. På den tiden var kommunism sålunda någonting folk utomlands kände en finne igen på.

Vi ska givetvis även komma ihåg att en stor del av den uttalat icke-kommunistiska kulturen i vårt land ter sig vänsteranstucken eller vänsterpåverkad ur den snäva amerikaniserade synvinkel som utmärker dagens så kallade nationalistiska höger. Tänk t ex på den produktive prosaförfattaren Paavo Rintala, vars livsgärning till en betydande del är tillgänglig även i svensk översättning. (Åtminstone existerar det svenska versioner av hans dokumentärromaner "Och denna stund finns ej mer i morgon" och "Soldaternas röster".) Han var en anhängare av Centerpartiet, men som vi vet gick själva partiet i en del politiska linjedragningar rätt långt till "vänster" på den tiden, och Rintalas attityder gjorde ett sentimentalt vänstervänligt intryck: han skrev som bekant t ex en bok om Vietnamkriget och en om belägringen av Leningrad, och hans inrikespolitiska ställningstaganden förefaller likaså ha präglats av den sorts retoriska solidaritet med de fattiga och utslagna i samhället som åtminstone i dag associeras med vänstern. Rintala var ju även aktiv i Fredskämparna, dvs den sovjetvänliga och utrikespolitiskt renläriga delen av fredsrörelsen, låt vara att han senare tog avstånd från rörelsen och t o m skrev en satirisk roman om den - "Eläinten rauhanliike" ("Djurens fredsrörelse"), en sorts uppföljare till Orwells "Djurfarmen" (som på finska heter "Eläinten vallankumous", dvs "Djurens revolution").

Hela Finland stod så långt till vänster under Sovjettiden - inte bara på grund av det sovjetiska inflytandet, utan också av vår egen fria vilja och utifrån vår autentiska tradition - att vår extremhöger, hur mycket den än svamlar om riktig finskhet, helt enkelt inte känner sig hemma i den här kulturen. Författare som Väinö Linna och Paavo Rintala är helt oacceptabla ur högerextrem synvinkel; men högerextremisterna är så historielösa att de inte vet någonting ens om sådana antikommunistiska, borgerliga eller högersinnade författare som lämnade ett viktigt bidrag till finsk kultur under mellankrigstiden eller tidigare. Ett exempel jag gärna tar upp är Samuli Paulaharju. Han var ingen vän till vänstern, men ingen enkelspårig högerpropagandist heller: han skrev mest om folkkultur och folkdiktning - det som inte var rent etnografiskt var folkloreinspirerade noveller. Men den kulturrevolution som vår extremhöger drömmer om handlar inte om att t ex öka Paulaharjuintresset i Finland (det har faktiskt ökat av sig självt, helt utan "nynationalisternas" hjälp).

När den högerextremistiska organisationen Suomen Sisus lista över rekommenderad läsning för medlemmar och sympatisörer offentliggjordes, var det slående att denna förteckning egentligen inte innehöll en enda författare av Paulaharjutyp - en författare med borgerliga eller nationalistiska åsikter och sympatier men med intressen utöver och utanför sin politiska övertygelse. Det kom ut en massa krigsromaner i Finland under årtiondena efter kriget, något som också kunde förväntas: krigsveteraner är människor, och människor skriver böcker för att bearbeta sitt livs dramatiska eller traumatiska upplevelser. En del av dessa författare hade både borgerliga eller högersinnade övertygelser och tillräckligt med litterär eller journalistisk begåvning för att skriva intressant och medryckande. Även den finne som inte läste sådan litteratur kunde förr i världen nämna en rad populära krigsförfattare: Esa Anttala (vars fixering på fjärrpatruller inspirerade skämttidningen Pahkasika till att trycka en låtsasreklam för den fiktive författaren "Esa Onttola", som hade författat ett tjugotal romaner med ordet "kaukopartio", fjärrpatrull, i titeln), Niilo Lauttamus, Reino Lehväslaiho osv.  Ändå dyker inte en enda av dem upp på extremhögerns läslista.

Problemet med extremhögern är alltså inte att den skulle erbjuda oss en alternativ vision om finska kulturens framtid baserad på krigsromaner författade av gammaldags fosterlandsvänner. Den är inte påläst nog för att ens föreslå någonting sådant. Ett av de få skönlitterära verk ursprungligen utkomna på finska i listan var Aarno Karimos tematiska novellsamling "Kumpujen yöstä" (på svenska i fri översättning ungefär "Ur kumlarnas mörker"), en bok präglad av den sorts dödsdyrkan som nog luktar nazism på långt håll. Boken framställde scener ur Finlands historia tolkad ur en extremnationalistisk synvinkel, ungefär så att det ingick i finnens natur att alltid bli förföljd av hjärtlösa och grymma fiender och att väpnad kamp var det enda sättet att alls ändra på denna naturlag. T o m samtida borgerligt sinnade recensenter var inte odelat nöjda med serien: mot slutet blev delarna sämre och sämre, tyckte de. Antagligen inspirerades Karimo (som hade studerat till bildkonstnär och även illustrerade sina böcker själv) till konstnärligt betydelsefulla prestationer i den stenåldersmytiska delen, men blev allt mera "politisk" och "dagsaktuell" när han närmade sig samtiden (hela Finlands nedskrivna historia var ju mer eller mindre politiserad på den tiden och alla historiska händelser hade sina ideologiskt korrekta tolkningar såsom milstolpar på finska folkets väg till självständigheten).

Förutom Karimos bok rekommenderade extremhögern för oss en bok om Finland på stenåldern (!) och givetvis Kalevala, men även Kalevala nämndes bara under rubriken "Pohjoisen sielun avaimet", dvs "Nycklarna till den nordiska själen". Resten av materialet i den delen av läslistan innehöll bl a öppet nazistiska skrifter av Helmut Stellrecht, som upplevde höjdpunkten av sin karriär som ungdomsledare och politisk utbildare i Hitlertyskland; efter kriget uppträdde han som medlare mellan de olika högerextrema nationalistgrupperingarna i Tyskland och försökte förena dem till en enhetsfront. Det är alltså inte fråga om någon retorik när jag kallar Stellrecht för en nazist: han var det i ordets egentliga och bokstavliga mening, eftersom han innehade en ideologisk auktoritetsposition i Nazityskland.

Nationaleposet Kalevala hade alltså inget egenvärde för Suomen Sisu, utan intresserade dem endast som en "nyckel till Nordens själ", jämförbar med nazisten Stellrechts skrifter. Bakom formuleringen om den nordiska själen är det lätt att förnimma uttrycket "Nordischer Gedanke", den nazistiska "tanken om Norden". Finskheten är för dem bara en underordnad del av den "nordiska tanken".

Thursday, 1 August 2013

Varuhusfirman Juha Kärkkäinen Ab och skandalen kring Magneettimedia

På sistone har det inte bara varit medierna utan även myndigheterna som intresserat sig för gratistidningen Magneettimedia. Blaskan har en upplaga på femhundratusen och distribueras till lika många hushåll. Det är inte någon renodlad kundtidning, utan innehåller för det mesta pseudovetenskapliga artiklar och antisemitiskt material. Materialet är författat av sådana koryféer inom den amerikanska extremhögern som t ex David Duke, en tidigare höjdare i Ku Klux Klan (eller snarare någon av de många organisationer som öppet kallar sig det - KKK är snarare en ideologisk tradition än en enda gruppering) som senare försökt infiltrera huvudfåran genom att ibland ställa upp som demokratisk, ibland som republikansk kandidat i delstats- eller lokalval.

För sitt främjande av vetenskapsfientlighet och vidskepelse har Kärkkäinens tidning redan tidigare fått Huuhaapriset, den finska motsvarigheten till det Förvillarpris som de svenska skeptikerna årligen utdelar. ("Huuhaa" är ett finskt talspråksord som av gammalt ungefär motsvarar det svenska uttrycket "rena smörjan", men på sistone blivit allt vanligare som en samlande beteckning för vidskepelse, pseudovetenskap, konspirationsteorier och irrationella idéer i allmänhet.) Att tidningen även innehåller antisemitiskt material har likaså varit känt sedan ett par år tillbaka. Det är svårt att uppskatta i vilken utsträckning Magneettimedias propaganda slagit an på läsarna, men den allmänna uppfattningen är att Finland inte har några särskilt djupt inrotade antisemitiska traditioner som Magneettimedia kunde tilltala och att de flesta läsare helt enkelt kastar blaskan i pappersinsamlingen när de inser vad det är för läsning den har att erbjuda. Dock är det skäl att notera att en ung kvinna som kandiderade för sannfinländarna i kommunalval i Kyrkslätt faktiskt frossade i judefientliga slagord i ren Magneettimediastil; när hennes åsikter väckte fasa i en Facebookdebatt, föreföll hon uppfatta David Duke som en allmänt aktad auktoritet vars namn borde ha täppt till munnen på oss andra och var genuint överraskad att se att så inte var fallet. Kvinnans ignorans var slående, men det märkliga är att hon inte saknade formell utbildning - hon hade åtminstone slutexamen på någon konstnärsskola.

Kvinnan blev inte invald, eftersom väljarna i Kyrkslätt inte behövde öppna en ny front i kampen mot den judiska världskonspirationen - särskilt inte på kommunhuset. Som vi vet har muslimhatarna i Sannfinländarnas led faktiskt lyckats framställa sin flyktingfientlighet som ett praktiskt kommunpolitiskt tillvägagångssätt, eftersom flyktingarna i Finland placeras i kommunerna - flyktingcentra är kommunala, inte statliga inrättningar. Däremot går judefientlighet inte riktigt att omsätta i kommunpolitisk praktik i ett land där det inte ens finns något särskilt stort judiskt samfund.

Jag tror inte att Kärkkäinens antisemitiska kampanj står i något direkt sammanhang med Jussi Halla-ahos och hans lärjungars strävan att göra rasismen och högerextremismen acceptabel i huvudfåran. Vitmålningen av högerextremismen har inneburit ett taktiskt avståndstagande från allt vad antisemitism heter, och Halla-aho har i sin egen retorik snarast försökt framställa sina ideologiska fiender som nazistiskt anstuckna (inte minst därför att vänstern gärna kritiserar Israel, och för Halla-aho är ju alla extremvänster som inte delar hans rasism). Däremot beror Kärkkäinens fräckhet nog indirekt på att det på sistone blivit fashionabelt med högerextremism. Tidens melodi lyder "nu får man, nu är det fritt fram", och om det nu är fritt fram att yttra sig öppet rasistiskt om muslimer, flyktingar eller finlandssvenskar kan man väl likaså skylta med sin antisemitism.

Detta innebär givetvis inte att Halla-aho inte skulle ha sina egna antisemitiska skelett i garderoben. Innan han började satsa stort på att göra fascismen rumsren höll han sig ännu till mera traditionella högerextrema floskler. En gång uttryckte han sitt ogillande av "holo-hölinä", dvs. "svammel om Förintelsen" som han tyckte hade ökat på sistone, varvid han insinuerade att Hollywood inte intresserar sig i lika stor grad för folkmordet på armenierna, eftersom armenierna inte äger underhållningsbranschen i Förenta Staterna (ordagrant lydde det "armenialaiset eivät kiinnosta ketään, koska armenialaiset eivät omista Hollywoodia ja Yhdysvaltain mediaa" - "armenierna intresserar ingen, eftersom armenierna inte äger vare sig Hollywood eller medierna i Förenta Staterna"). Ironiskt nog har medvetenheten om folkmordet på armenierna markant ökat under de senaste åren, särskilt bland oss som Halla-aho avfärdar som politiskt korrekta kulturknuttar, och det är minsann inte Halla-aho eller hans gelikar som står bakom detta - det är armeniska diasporasamfund som lärt sig tillämpa liknande taktik som judiska påtryckningsgrupper. Hollywood har kanske inte producerat någon storfilm om folkmordet ännu, men Atom Egoyans "Ararat" väckte en del uppseende under åren efter millennieskiftet.

Om folkmordet på armenierna inte fått den uppmärksamhet den förtjänar så beror detta inte minst på att ledarna i Väst inte ansåg detta politiskt ändamålsenligt när kalla kriget ännu pågick. Då var Turkiet nämligen en viktig Natoallierad styrd av nationalistiska militärjuntor medan Armenien utgjorde en marginaliserad delrepublik i Sovjet, dvs en beståndsdel av den kommunistiska ärkefienden. Att situationen börjat ändra sig sedan Sovjetimperiets fall är ingen slump.