Sunday 11 August 2013

Äktfinnarnas hat på svenskan - äktfinnarnas hat på den egna kulturen

Finnarnas hat på svenska språket och svenskundervisningen i grundskolan förefaller i dag vara en självklarhet. För den som inte känner till bakgrunden kan det låta överraskande att den första svenskfientliga hatkampanjen i mannaminnet, den från år 1985, kom som en komplett överraskning för hela nationen. Att återuppliva språkstriden uppfattades i allmänhet som en återgång till politiska motsättningar från tiden före självständigheten. När den gamle populistiske politikern Veikko Vennamo, som redan hade avgått som ordförande för Landsbygdspartiet (företrädaren till Sannfinländarna) men som alltjämt hade stort inflytande inom partiet (det var ju ett familjeföretag när allt kommer omkring, ty han hade efterträtts av sin son Pekka), försökte ansluta sig till Finskhetsförbundets kampanj för att slå politiskt mynt på den, kommenterades detta av Uusi Suomi (på den tiden en kvalitetstidning) med en karikatyr, där Vennamo försökte gräva upp ett lik som enligt gravstenen hette "SPRÅKSTRIDEN - GICK HÄDAN PÅ TSARVÄLDETS TID FÖR LÄNGE LÄNGE SEN". Sosseledaren Kalevi Sorsa satt bredvid och uppmanade Vennamo: "Gräv du bara Veikko min, gräv - inte kommer du att hitta nånting där inte, men åtminstone får ni en fin grav att lägga centersamarbetet i" - dvs det samarbete mellan Centerpartiet, Landsbygdspartiet och Svenska Folkpartiet som på den tiden debatterades som en möjlighet att få bukt med sossehegemonin.

Att det undervisas i svenska i finska skolor beror när allt kommer omkring på att språkgruppernas kulturella behov som det står i grundlagen ska "tillgodoses enligt enahanda grunder". En av dessa enahanda grunder är att en svensktalande finländare bör ha tillgång till finska språket och finskspråkig kultur - som en del av kulturen i det egna fosterlandet - och att en finne likaså bör ha tillgång till svenska språket och den kultur som finns att tillgå på svenska i det egna fosterlandet. Såsom de svensktalande i praktiken åtnjuter "rätten att förfinskas" - jag vet att det alltid låter något ironiskt att framställa det som en "rättighet" att minoriteten kan förlora sitt språk och sin identitet och uppgå i majoriteten, men tillåt mig att använda en sådan här formulering i detta sammanhang - bör även de finsktalande garanteras rätten att försvenskas eller åtminstone utveckla en balanserad tvåspråkig identitet.

Den grundläggande idén är sålunda att erbjuda alla medborgare tillgång till bägge nationalspråken oberoende av vilket språk de talar hemma. Men det är precis det här som går de finska "nationalisterna" på nerverna. - Och jag skriver ordet "nationalism" medvetet i citattecken, eftersom jag inte tycker att den internationellt marknadsförda fascistoida ideologi som den finska extremhögern kallar så är "nationalism" i någon vettig bemärkelse. Visserligen bör vi här även hänvisa till Orwells välkända essä "Notes on Nationalism" - jag är bergis på att den även föreligger i svensk översättning (vad jag minns från mina späda ungdomsår har hans samlade essäer kommit ut på svenska), men just nu kan jag inte komma åt vad den svenska versionen heter (tydligen har de svenska webbskribenter som har något att säga om författaren bara läst essän på engelska). Orwell såg "nationalismen" uteslutande som en kombination av projektiv identifikation och maktlystnad: nationalisterna var för honom människor som helt identifierade sig med en "nation" eller något jämförbart kollektiv (t ex kommunismen, trotskismen, arbetarklassen, katolska kyrkan eller vad det nu vara månde) och levde i en fantasivärld där detta kollektiv hade vunnit alla sina slag och alltid haft rätt. Sedan försökte nationalisten efter bästa förmåga slussa in element från denna fantasivärld t ex i skolböcker - sanningen struntade han i och vetenskaplig strävan till objektivitet var likaså ett fult ord, antydde Orwell.

För Orwell betydde "nationalismen" enbart någonting negativt. Jag för min del är beredd att vidkännas att den nationalism som på artonhundratalet uppstod i Europa ledde till en del positivt, till exempel upphöjdes många dittills föraktade bondedialekter till stora kulturspråk. Få känner slovakisk litteratur, och jag är ingen expert heller, men ändå tycker jag att det är helt fint med ett litteraturspråk som slovakiskan - jag har läst Janko Jesenskýs satiriska roman Demokraterna i sin helhet på polska och delvis på originalspråket och det är min åsikt att världen vore mycket fattigare utan denna bok. Det är sedan en annan sak att den nationalism som i dag grasserar i Slovakien inte förefaller främja kreativa kulturella sysselsättningar.

Jag skulle faktiskt inte ha särskilt mycket emot en kulturell nationalism som t ex skulle satsa på lokala språk (finska, svenska, samiska) på engelskans bekostnad. Den "nationalism" som våra rasister och självutnämnda fennomaner står för har däremot ingen positiv vision om Finlands kultur och dess framtid att erbjuda. I själva verket är det inte bara svenskan de bekämpar, utan även en stor del av den finska kulturen, inte minst litteraturen.

Ett ofta förekommande slagord i högernationalistisk förkunnelse är att "kommunism inte hör hemma i finsk kultur". "Kommunism" bör givetvis ses som deras beteckning för allt de själva uppfattar som kommunism, som t ex "urartad konst" så som den definierades i Nazityskland (och i det stalinistiska Sovjetunionen). Men det fina i kråksången är att slagordet är felaktigt, alltså osant ur faktasynpunkt, även när det tolkas bokstavligt - dvs så att vi läser ordet "kommunism" som kommunism i ordets egentliga betydelse, alltså den revolutionära, kader- om inte kadaverdisciplinerade branschen inom arbetarrörelsen och den rad totalitära regeringar den gav upphov till under nittonhundratalet. Som vi vet har kommunismen faktiskt tidvis varit en kraft att räkna med i finsk politik, och då har det inte handlat om någon opportunism utan genuina kommunistiska traditioner och övertygelser. Det här är inte nödvändigtvis en bra sak eller någonting vi borde vara stolta över, och det kan trovärdigt påstås att kommunismens starka ställning i finsk politik åsamkat demokratin i vårt land bestående skada. (De taktiska knep som rasistfalangen inom Sannfinländarna tillämpar liknar faktiskt kommunisternas, och det finns klara antydningar att rasisterna också studerat kommunism för att lära sig av fienden - man får ofta uppfattningen att de har bättre koll på kommunism än på borgerlig liberalism.) Men faktum kvarstår att finska invandrare t ex i Amerika i början av tjugohundratalet var särskilt kända för sin vänsterextrema inriktning och sina tufft revolutionära attityder. På den tiden var kommunism sålunda någonting folk utomlands kände en finne igen på.

Vi ska givetvis även komma ihåg att en stor del av den uttalat icke-kommunistiska kulturen i vårt land ter sig vänsteranstucken eller vänsterpåverkad ur den snäva amerikaniserade synvinkel som utmärker dagens så kallade nationalistiska höger. Tänk t ex på den produktive prosaförfattaren Paavo Rintala, vars livsgärning till en betydande del är tillgänglig även i svensk översättning. (Åtminstone existerar det svenska versioner av hans dokumentärromaner "Och denna stund finns ej mer i morgon" och "Soldaternas röster".) Han var en anhängare av Centerpartiet, men som vi vet gick själva partiet i en del politiska linjedragningar rätt långt till "vänster" på den tiden, och Rintalas attityder gjorde ett sentimentalt vänstervänligt intryck: han skrev som bekant t ex en bok om Vietnamkriget och en om belägringen av Leningrad, och hans inrikespolitiska ställningstaganden förefaller likaså ha präglats av den sorts retoriska solidaritet med de fattiga och utslagna i samhället som åtminstone i dag associeras med vänstern. Rintala var ju även aktiv i Fredskämparna, dvs den sovjetvänliga och utrikespolitiskt renläriga delen av fredsrörelsen, låt vara att han senare tog avstånd från rörelsen och t o m skrev en satirisk roman om den - "Eläinten rauhanliike" ("Djurens fredsrörelse"), en sorts uppföljare till Orwells "Djurfarmen" (som på finska heter "Eläinten vallankumous", dvs "Djurens revolution").

Hela Finland stod så långt till vänster under Sovjettiden - inte bara på grund av det sovjetiska inflytandet, utan också av vår egen fria vilja och utifrån vår autentiska tradition - att vår extremhöger, hur mycket den än svamlar om riktig finskhet, helt enkelt inte känner sig hemma i den här kulturen. Författare som Väinö Linna och Paavo Rintala är helt oacceptabla ur högerextrem synvinkel; men högerextremisterna är så historielösa att de inte vet någonting ens om sådana antikommunistiska, borgerliga eller högersinnade författare som lämnade ett viktigt bidrag till finsk kultur under mellankrigstiden eller tidigare. Ett exempel jag gärna tar upp är Samuli Paulaharju. Han var ingen vän till vänstern, men ingen enkelspårig högerpropagandist heller: han skrev mest om folkkultur och folkdiktning - det som inte var rent etnografiskt var folkloreinspirerade noveller. Men den kulturrevolution som vår extremhöger drömmer om handlar inte om att t ex öka Paulaharjuintresset i Finland (det har faktiskt ökat av sig självt, helt utan "nynationalisternas" hjälp).

När den högerextremistiska organisationen Suomen Sisus lista över rekommenderad läsning för medlemmar och sympatisörer offentliggjordes, var det slående att denna förteckning egentligen inte innehöll en enda författare av Paulaharjutyp - en författare med borgerliga eller nationalistiska åsikter och sympatier men med intressen utöver och utanför sin politiska övertygelse. Det kom ut en massa krigsromaner i Finland under årtiondena efter kriget, något som också kunde förväntas: krigsveteraner är människor, och människor skriver böcker för att bearbeta sitt livs dramatiska eller traumatiska upplevelser. En del av dessa författare hade både borgerliga eller högersinnade övertygelser och tillräckligt med litterär eller journalistisk begåvning för att skriva intressant och medryckande. Även den finne som inte läste sådan litteratur kunde förr i världen nämna en rad populära krigsförfattare: Esa Anttala (vars fixering på fjärrpatruller inspirerade skämttidningen Pahkasika till att trycka en låtsasreklam för den fiktive författaren "Esa Onttola", som hade författat ett tjugotal romaner med ordet "kaukopartio", fjärrpatrull, i titeln), Niilo Lauttamus, Reino Lehväslaiho osv.  Ändå dyker inte en enda av dem upp på extremhögerns läslista.

Problemet med extremhögern är alltså inte att den skulle erbjuda oss en alternativ vision om finska kulturens framtid baserad på krigsromaner författade av gammaldags fosterlandsvänner. Den är inte påläst nog för att ens föreslå någonting sådant. Ett av de få skönlitterära verk ursprungligen utkomna på finska i listan var Aarno Karimos tematiska novellsamling "Kumpujen yöstä" (på svenska i fri översättning ungefär "Ur kumlarnas mörker"), en bok präglad av den sorts dödsdyrkan som nog luktar nazism på långt håll. Boken framställde scener ur Finlands historia tolkad ur en extremnationalistisk synvinkel, ungefär så att det ingick i finnens natur att alltid bli förföljd av hjärtlösa och grymma fiender och att väpnad kamp var det enda sättet att alls ändra på denna naturlag. T o m samtida borgerligt sinnade recensenter var inte odelat nöjda med serien: mot slutet blev delarna sämre och sämre, tyckte de. Antagligen inspirerades Karimo (som hade studerat till bildkonstnär och även illustrerade sina böcker själv) till konstnärligt betydelsefulla prestationer i den stenåldersmytiska delen, men blev allt mera "politisk" och "dagsaktuell" när han närmade sig samtiden (hela Finlands nedskrivna historia var ju mer eller mindre politiserad på den tiden och alla historiska händelser hade sina ideologiskt korrekta tolkningar såsom milstolpar på finska folkets väg till självständigheten).

Förutom Karimos bok rekommenderade extremhögern för oss en bok om Finland på stenåldern (!) och givetvis Kalevala, men även Kalevala nämndes bara under rubriken "Pohjoisen sielun avaimet", dvs "Nycklarna till den nordiska själen". Resten av materialet i den delen av läslistan innehöll bl a öppet nazistiska skrifter av Helmut Stellrecht, som upplevde höjdpunkten av sin karriär som ungdomsledare och politisk utbildare i Hitlertyskland; efter kriget uppträdde han som medlare mellan de olika högerextrema nationalistgrupperingarna i Tyskland och försökte förena dem till en enhetsfront. Det är alltså inte fråga om någon retorik när jag kallar Stellrecht för en nazist: han var det i ordets egentliga och bokstavliga mening, eftersom han innehade en ideologisk auktoritetsposition i Nazityskland.

Nationaleposet Kalevala hade alltså inget egenvärde för Suomen Sisu, utan intresserade dem endast som en "nyckel till Nordens själ", jämförbar med nazisten Stellrechts skrifter. Bakom formuleringen om den nordiska själen är det lätt att förnimma uttrycket "Nordischer Gedanke", den nazistiska "tanken om Norden". Finskheten är för dem bara en underordnad del av den "nordiska tanken".

No comments: