Sunday, 20 October 2013

Finska medier kontrollerade av rasister

Den latinamerikanskfödde finländske journalisten Enrique Tessieri har i sin engelskspråkiga blogg Migrant Tales tagit upp mediernas roll i Finlands nedrutschning till rasism och fascism. Tessieri frågar varför finska (jag skriver avsiktligt "finska") medier ger så mycket spaltutrymme åt rasisterna och gör en nyhet av den minsta bagatell som en invandrarfientlig politiker säger. Och det är en fråga som mången annan velat ställa, men något svar bör man inte förvänta.

När högerextremisterna anordnade sin ökända Hetero Pride-parad, framställde tevejournalisten Hannele Valkeeniemi mannen bakom jippot, en högerextremistisk aktivist vid namn Jani Viinikainen, som en "oroad familjefar", alltså precis som killen själv ville presenteras - en vanlig hederlig människa som sett sina värderingar äventyrade och som därför politiserats. I själva verket har han en gedigen bakgrund som högerextremistisk webbaktivist, låt vara att högerextremismen nog snarast är för honom en kittlande, fängslande förbjuden lek än någonting att på allvar ägna sig åt. Han kan t ex länka till Finska Motståndsrörelsens webbsidor och därvid yttra sig uppskattande om den, men samtidigt tycks han ändå inse att man inte kan verka inom Finska Motståndsrörelsen utan att ge avkall på borgerlig respektabilitet ens i dagens fascismvänliga atmosfär i Finland.

Valkeeniemi nämnde dock inte Viinikainens högerextrema bakgrund i sitt teveprogram, och när hon öppet avkrävdes en förklaring påstod hon bara att hon ville ta fram en sällan i offentligheten hörd opinion om bögäktenskap och att Viinikainens ideologiska referensgrupp därvid inte hade någon relevans. I Facebookdiskussionen kring programmet föreföll Valkeeniemi mycket desorienterad, som om hon själv saknat en fast värdegrund och liksom inte kunnat begripa vad vi egentligen hade problem med i hennes framställning av Viinikainen. En tänkbar tolkning var också att hon tilldelats uppgiften ovanifrån och att hon slaviskt uppfyllt givna order.

Ännu i början av 2000-talet var den finska offentligheten mycket tolerant gentemot sexuella avvikare och etniska minoriteter. Kulturkrigen hade redan utkämpats och den liberala sidan hade utgått med segern. Landsbygdspartiet, Sannfinländarnas företrädare, hade gått i kras på nittitalet precis därför att det satsat för mycket på rasism och svenskfientlighet, och den naturliga slutsatsen lydde att finska folket helt enkelt var för väluppfostrat och för upplyst för att alls tilltalas av brutal rasism. Teemu Lahtinen, en av ledargestalterna inom den högerextrema föreningen Suomen Sisu, försökte marknadsföra ideologin nångång år 2003 som "rasrealism", men när han gavs möjlighet att redogöra för sina idéer på teve, hade programledarna inga svårigheter med att beslå honom med rasism och fascism. En del tevetittare ansåg sig t o m ha sett tårar på hans kinder när han efter diskussionen insett sitt misslyckande.

Det var precis samma gäng som år 2007 lyckades ta över hela den offentliga debatten, och det var precis samma sorts fascism de marknadsförde den gången också. Det var bara varumärket som var bättre, nämligen "invandringskritiken". De uppträdde som en spontan folkrörelse, men alla som var på något sätt eller på någon nivå förtrogna med det som pågick inom de totalitära högerkretsarna i Finland kände genast igen namnen och slagorden.

Varför fattade mediemurvlarna inte vad det hela handlade om? Nåja, kanske det finns en naturlig förklaring. För det första var man van vid att extremhögern inte var en kraft att räkna med eller ta på allvar. En journalist specialiserad på högerextrema kretsar lät som en journalist specialiserad på att hålla isär koskit och hundbajs. För det andra var uppfattningen om högerextremisterna som obildad pöbel så inrotad att de flesta blev helt tagna på sängen när den nya extremhögern marscherade fram, ledd av filosofie doktorer. De hade tydligen glömt bort det obekväma faktumet att även Joseph Goebbels var filosofie doktor i humaniora - han hade skrivit en avhandling om den misslyckade romantiske skådespelsförfattaren Wilhelm Schütz.

Det finns dock en annan, en dystrare förklaring. Det kan hända att mediebossarna ändå är precis så reaktionära som de mest förföljelsemaniska bland vänstermänniskorna alltid påstått, att de under alla dessa årtionden bara lurpassat och väntat på sin chans att göra nazismen rumsren igen. Journalisternas tandlöshet inför fascismens nya gyllene gryning kan ju bero på de instruktioner de fått av sina överordnade.

No comments: