Sannfinländarna och uttrycksfriheten

Den sannfinländske riksdagsledamoten Reijo Tossavainen, som hittills för det mesta ägnat sig åt att ifrågasätta värdet i akademisk utbildning (surt, sa räven om rönnbären) har hittat ett nytt svepskäl för ett offentligt raseriutbrott: en film om invandrarättlingarna i Finland, där en svart kille iklär sig finsk nationaldräkt och beskyller sannfinländarna för att öka rasismen i landet. "Här kritiserar man sannfinländarna för skattepengar", bölar Tossavainen på sin bloggsida.

Sannfinländarna är för uttrycksfrihet, så länge den friheten inte "missbrukas" till att kritisera sannfinländarna. Ungefär som sannfinländarna säger sig bekämpa brottslighet, men funkar i praktiken som brottslingarnas ingång i politiken.

För Nato, för demokrati

Ett antal finska intellektuella av vilka jag faktiskt känner några personligen har kommit ut ur garderoben som Natoanhängare, eller åtminstone som anhängare av en öppen Natodiskussion som inte utesluter finsk Natoanslutning. Här har du en länk till deras ställningstagande på svenska: Tiden är inne för Nato.

För min del tycker jag att Natodiskussionen i Finland mest handlat om att avvisa organisationen som någon sorts ideologisk sammanslutning, jämförbar med Warszawapakten, där det som bekant var påbjudet att alla medlemsstater har kommunistiskt samhällsskick. Den här uppfattningen har uppstått på Kekkonentiden, då kålsuparteorin utgjorde en del av vår officiella neutralitetsretorik.

Nu måste man givetvis medge att Nato vid vissa tillfällen antog drag av en ideologisk organisation. Det betänkligaste är de så kallade stay behind-organisationerna. Det här var av Nato sponsrade underjordiska nätverk som i fall av sovjetisk ockupation skulle stanna kvar och organisera sabotage och gerillakrig mot ockupanterna. Medan det givetvis var legitimt och förståeligt att sådana här förberedelser pågick, förefaller det att denna "motståndsrörelse" åtminstone i Italien samarbetade med högerextrema terroristgrupper, bland annat det gäng som sprängde en massiv bomb på järnvägsstationen i Bologna år 1980.

Jag tror dock att vi inte längre löper risken att bli ihjälsprängda av en antikommunistisk Natosponsrad terroristgrupp. Det ryska hotet är vad man ansluter sig till Nato för att försäkra sig för, och som fler och fler observatörer konstaterat - här är till exempel en artikel från den ansedda amerikanska tidskriften Foreign Policys webbsidor: Putin's Western Allies - är det den radikala högern som Ryssland nu stöder för att skada den politiska stabiliteten i Väst. Vänstermänniskor och liberaler kommer sålunda inte att behöva vara rädda om någon sorts ny stay behind-verksamhet startar, om den tilltänkte fienden är Ryssland och Putin. Snarare kunde det vara tänkbart att vi med Natoanslutningen skulle kunna använda stay behind-taktiken för att en gång för alla obarmhärtigt utplåna det högerextrema hotet.

Sannfinska unga vill avskaffa vapenrestriktioner. Vem var överraskad?

Den nyaste nyheten från Sannfinland är, att sannfinländarnas ungdomsorganisation vill avskaffa behovs- och lämplighetsprövningen för nya vapentillstånd. Vem kunde vara överraskad? Det är ju faktiskt jättetråkigt att man inte får köpa vapen bara för att göra fascistisk revolution och mörda sina politiska motståndare, något man hotat med sedan tiden före Hommaforumet.

Så himla tråkigt med allehanda lagar och laglydighetskrav när man är liksom "fosterländsk" (så fosterländsk att man vill sälja fosterlandet till Putin) och vet bäst vem som har rätt att leva och vem som inte har det.

En profetia till veckoslutet

Ett inhemskt terrordåd med breivikistiska förtecken kommer förr eller senare att äga rum. Sedan ska sannfinnarna och hommaiterna läxa upp "vänstergröna" som enligt deras mening givetvis är moraliskt skyldiga till terrordådet. Leena Sharma kommer att tolka det hela som en förståelig reaktion mot den "motsatta extremistgruppens" lömska ränker (som bl a består i att bemöta invandrare som människor), och Skypo kommer att förklara att något högerextremt hot inte föreligger trots sådana här isolerade incidenter. Däremot föreligger det en allvarlig risk, fortsätter Skypos talesman, att extremvänstern eller islamisterna reagerar våldsamt på extremhögerns våldsdåd, som alltså är definitionsenligt isolerade händelser och aldrig någonsin kommer att utgöra något hot mot rikets säkerhet.

Kommer finnarna någonsin att uppfatta extremhögern som ett hot? Jovisst kanske, när de redan står i kö till gaskammaren. Även då ska en stor del av dem svära på extremvänstern som provocerat fram dylika drastiska motåtgärder.

Teuvo Hakkarainen och hans berömda kuk

Den mest tragikomiske bland alla de tragikomiska sannfinnarna på riksdagen har demonstrerat vad sannfinsk kultur handlar om genom att skicka en bild på sin snopp till en ensamförsörjande mamma han blivit kåt på - det var givetvis Teuvo Hakkarainen, som under sina vilda ungdomsår bland annat stal kyrkosilvret och kollektpengarna på Suomussalmi kyrka. De sannfinska bloggarna vältrar sig formligen i medmänsklig förståelse och ondgör sig över alla "gröna vänstermänniskor" som har fräckheten att ogilla Hakkarainens beteende, trots att de själva gjort sig skyldiga till värre saker (sannfinnarna utgår givetvis ifrån att alla "gröna vänstermänniskor" utan undantag tagit droger, haft sex med hundar osv). Naturligtvis svartmålas alla de som kritiserar Hakkarainen såsom "elit" som inte tolererar en "man av folket".

En kompis till mig som har haft den förskräckliga oturen att lära känna kråkvinklarna i Savolax på nära håll påpekade för mig att Hakkarainen inte är en man av folket i någon betydelsefull bemärkelse. Han är prins till en släkt sågverksägare som aldrig behövt oroa sig för levebrödet och som sålunda aldrig känt sig föranledd att ta hänsyn till andra människor. En sorts saudisk prins från mörkaste Savolax alltså. En sådan typ kan komma till riksdagsplenum med den blottade snoppen i högsta hugg eftersom ingen nånsin förklarat för honom att dylikt inte riktigt går att göra i möblerade rum.

Några enstaka anmärkningar om läget i Ukraina

• Den tf regeringen i Kyiv är inte "fascistisk" - det är bara rysk propaganda. Svoboda och Högra sektorn, som tack vare den ryska propagandaapparaten fått en massa publicitet, leder inte den nya regeringen. Dessutom finns det klara antydningar att de ukrainska nationalisterna ryckts med i den allmänna vinterkrigsandan i Ukraina och att de kommit till slutsatsen att man inte måste vara högerextremist för att vara fosterländsk: åtminstone har de avvecklat sina förbindelser med västeuropeiska nyfascistiska samarbetsorgan.

• Nationalism i ett land som Ukraina är under alla omständigheter framom allt en postkolonialistisk excess - en produkt av den bitterhet som karaktäriserar före detta kolonier. Den tankeriktning som här i Finland marknadsförs som "nationalism" och "invandringskritik" är ren importvara som inte riktigt ens lyckas påstå sig vara något annat än kriminell brutalitet och sadism. Ingen kolonialmakt har härskat över Finland sedan år 1917. "Invandringskritikernas" försök att utmåla EU (som fria stater frivilligt bildat) eller de muslimska invandrarna (en handfull förföljda människor) som någon sorts kolonialherrar och förtryckare är en dålig vits.

• När postkolonialistiska excesser ägt rum i länder bosatta av mörkhyade människor med en historia av kolonialistiskt eller neokolonialistiskt förtryck under en västerländsk stat, brukar vänstern gärna visa överslätande förståelse för regeringer med allehanda betänkligheter på sitt konto. Det är svårt att undvika intrycket att Ryssland i vissa vänsterkretsar (inte bara i de obotligt gammalkommunistiska) bemöts som en sorts "hedersneger" - att Ryssland åtnjuter samma sorts överslätande förståelse som de där förtryckta tredjevärldenländerna. Jag måste säga att jag inte helt fördömer sådan förståelse när det är frågan om tredje världen, men det är ett faktum att Ryssland aldrig varit någons koloni (nåja, kanske sina härskares...) och när det frigjorde sig från kommunismen borde man ha börjat ställa liknande krav på moral och human statsledning som man vanligen ställer för västerländska demokratier. (Jag medger att både Vänsterförbundets och vänsteranarkisternas officiella ställningstaganden varit mycket förnuftiga, men en hel del enstaka vänstermänniskor har visat sig alltför emottagliga för rysk propaganda, som för dem utgör någon sorts dold sanning.)

• Det är nog den ryska nationalismen i de före detta sovjetrepublikerna som mest påminner om fascism. Ryssarna kom in som ett herrefolk, och de hjärntvättades till att tro att ursprungsbefolkningen var nationalistisk och fascistisk och att deras uppgift som "internationalistiska" ryssar var att civilisera negrerna, förlåt: esterna, letterna, litauerna osv till ryskhet, dvs internationalism, kommunism och humanism. Ryskheten, eller den rysktalande sovjetiska kulturen, framställdes såsom moraliskt och civilisatoriskt överlägsen. I dag är ryssarna i sovjetrepublikerna en avsatt och detroniserad före detta elit. För dem är det en kränkning av deras nationella narcissism att de nu förväntas uppfatta det ukrainska språket som jämlikt med ryskan (nyligen såg vi på nätet bilder där krimska ryssar brände böcker på bål, bland dem den ukrainska översättningen av tjecken Jaroslav Hašeks roman "Den tappre soldaten Švejk"). Det är precis såna här konstellationer som fascismen historiskt sett livnär sig på: nazismens viktiga idéhistoriska föregångare Gobineau och Chamberlain var adelsmän som kände sig ytterst förolämpade av att se pöbeln köra om den sekelgamla adelsklassen med endast personliga och världsliga förtjänster. Och som vi minns var inte judarna Hitlers första hatobjekt, utan tjeckerna, som hade fräckheten att med sitt flit och sin begåvning överträffa det tyska herrefolket i Österrike-Ungern.

• Högerextremister åtminstone i Grekland och Ungern har fördömt Ukrainas nya regering. Enligt de grekiska fascisterna samarbetar den ukrainska regeringen med den judiska världssammansvärjningen, vilket är såtillvida trovärdigt (ha!) att det finns flera judiska ministrar i regeringen. Med sin Ukrainavänlighet är Jussi Halla-aho ett undantag i den europeiska extremhögern, och att han deltog i Ukrainademonstrationen i Helsingfors var ren opportunism: jag har som alla vet i mina finska bloggar försvarat Vitrysslands och Ukrainas rätt till eget språk och egen litteratur i över ett årtionde, något som Halla-aho under dessa år bara behagat begabba och löjliggöra mig för.

Läget i Ukraina och vänsterns handfallenhet

Konflikten mellan den rysksinnade presidenten Janukovytjs klick och folket i Ukraina har nu tillspetsat sig till den milda grad att landet förefaller befinna sig på tröskeln till ett regelrätt inbördeskrig. Som vanligt kan vänstern inte analysera situationen på något annat sätt än genom att utmåla oppositionen mot Janukovytj såsom fascistisk, vilket sedan leder till att de "pragmatiskt" tar ställning för regeringen, mot demonstranterna. Det är slående hur litet västvänstern vet om Östeuropa och hur litet den gjort för att utarbeta en fungerande politisk strategi för att desarmera den bomb av högerextrema attityder som tickar i Östeuropa. I stället litar den oftast på sin urgamla politiska kompass där pilen med påskriften "Ondskans rike" alltid pekar mot Förenta staterna.

Visst finns det extrema nationalister i Ukraina, det vill ingen förneka. Extrem nationalism i en östeuropeisk före detta sovjetstat är dock moraliskt och politiskt en helt annan sak än t ex i Finland: det är en reaktion på kolonialism. Alla som vet någonting om Ukrainas historia och nutid är eniga om att landets position gentemot Ryssland är en före detta kolonis: att ukrainarna är ekonomiskt beroende av ryska fossila bränslen så att Ukraina inte har full politisk handlingsfrihet; att ukrainska språket alltjämt är svagare än ryskan i sitt eget land; att ukrainarna inte kan byta bort en president som gjort sig skyldig till diktatoriska fasoner, allt detta ät typiskt för en postkolonial stat. I en sådan stat förekommer det också överdrivna reaktioner på kolonialism, av vilka extrem nationalism är en.

I ett land som Finland är högerextrem nationalism väsentligen en importvara: Jussi Halla-aho är bara en kugg i ett internationellt maskineri, ett nätverk som vevar på samma propagandapositiv i alla västerländska stater utan att ens bry sig om att lokalisera slagorden särskilt noga. Både på finska, svenska och engelska talas det t ex ironiskt om "kulturberikare" när man menar brottsliga invandrare, vanligen våldtäktsmän. Allt tal om nationell kultur är bara glasyr på kakan: vanligen har våra högerextremister ingen aning om vare sig finsk rättskrivning eller klassisk litteratur på finska. De har inte heller någon koherent och konsekvent politisk linje. Inom vår egen "invandrarkritisk" subkultur har samma koryféer föreslagit både robusta åtgärder mot invandrargettoisering och krävt att invandrarna skulle isoleras i sina egna områden (getton!) där de kunde gå i hijab och saxa sig i genitalier så mycket de ville, förutsatt att de aldrig dök upp i de infödda finnarnas områden.

Samtidigt är det viktigt att inse att den ukrainska "högerextremism" som skrämmer vår proryska vänster så mycket inte skiljer sig från den antikolonialism som en del av vår vänster gärna gillar och stöder. I början av tjuguhundratalet, vill jag minnas, var det ännu vanligt att vänsteraktivister här i Finland yttrade sig mycket negativt om Hugo Chávez och karaktäriserade honom som en representant för någon sorts "pseudovänster". Sedan dess har saker och ting dock blivit annorlunda och nu finns det massor av unga vänsterdumskallar som ser i Chávez en genuin folklig revolutionär att solidarisera sig med.

Delvis torde det här bero på internationell vänsterpropaganda, delvis ser jag där en postsovjetisk politisk baksmälla: folk tycker mycket riktigt pyton om hur idealistiska vänstermänniskor efter andra världskriget duperades till att stöda sovjetiska imperialistiska intressen med tredje världens frigörelse som svepskäl, och nu gäller det att hitta autentiska vänsterrevolutioner som verkligen utgått från folket.

Naturligtvis duger inte revolutionen i Ukraina, eftersom det inte är en vänsterrevolution. Det är en revolution som förenar hela det pluralistiska spektrumet, inklusive den antikolonialistisk-nationalistiska högern (precis som hela flerpartisystemet i Vitryssland står i opposition mot Lukasjenka). Men eftersom det inte finns någon antikolonialistisk vänster i Ukraina som våra vänstermänniskor kunde identifiera sig med, kan de bara tolka revolutionen i Ukraina som ledd av fascister, eller så utgår de från att revolutionen ofrånkomligen kommer att övertas av fascisterna, eftersom alla som inte är vänsterradikaler är naiva liberaler utan egen politisk vilja om de inte är fascister. (Det är förresten alltid lika slående hur svårt vänsterradikaler har att alls föreställa sig med inlevelse hur en vanlig och normal människa med liberala övertygelser ser världen. Ur deras synvinkel är alla liberala borgare bara fascister som låtsas vara någonting annat än fascister, eller nyttiga idioter och medlöpare till fascismen. I den bemärkelsen är en vänsterradikal faktiskt mycket lik en "invandringskritiker", dvs en högerextremist, för vilken liberal bara är ett annat namn på kommunist.)

Hallis sejvar fejset i sista sekund

I går gick folk man ur huse och demonstrerade mot den ryska invasionen i Ukraina utanför ryska ambassaden. I folkmängden dök det upp ett ansikte som man inte var vana att se på sådana här tillställningar - den finske extremhögerledaren Jussi Halla-ahos. Nu vet vi ju att Hallis som studerande tillbringade ett helt år i Ukraina för att lära sig flytande ryska och att han senare var med om att kompilera en finsk-ukrainsk ordbok, så han har av gammalt profilerat sig som en vän till Ukraina. Visserligen har han inte visat några tecken på genuin solidaritet med vare sig ukrainarnas eller vitryssarnas strävanden till att frigöra sig från det ryska inflytandet. I min gamla blogg skrev jag någon gång för såna där tie år sen om vitryska demonstrationer mot diktatorn Lukasjenko, och Halla-aho, som på den tiden inte ännu var den stora boss han i dag är utan sökte uppmärksamhet genom att skriva skit i kommentarlådan på min blogg, nöjde sig bara med att löjliggöra mig för mina bristande kunskaper i slavisk etymologi. Däremot gav han katten i vitryssarnas lidanden.

Den här gången såg han sig dock föranledd att låtsas oroa sig om ukrainarna, något som inte är typiskt för extremhögern i Finland. I själva verket har Hommaforumet, det högerextremistiska webbforum som på sin tid grundades som en förlängning av kommentarlådan till Halla-ahos blogg, hela tiden behärskats av Putinbeundrare som öppet bejakar att de vill ha rysk ockupation av Finland precis därför att de litar på att ryssarna är hänsynslösa och tar kål på finlandssvenskar och invandrare. (Det här har de faktiskt sagt helt explicit och oförblommerat.)

Dessvärre hade Antero Eerola, en ganska ung vänsterförbundare med helt paleokommunistiska åsikter om ett och annat, gått och uttryckt åsikter som uppenbarligen var helt baserade på rysk propaganda. Det förelåg åtminstone en teoretisk risk att de våldsamt Rysslandsvänliga åsikterna i Halla-ahos eget läger skulle få större uppmärksamhet i medierna, och då gällde det att reagera reptilsnabbt. På sociala medier hade vi redan börjat sprida ett uttalande av den högerextreme sannfinländaren Veli-Pekka Kortelainen: killen hade sagt att han skulle föredra rysk ockupation framom Natomedlemskap. Och dessutom såg det ut att Ukraina kommer att bli en större grej att göra populism av än "lavinen" av mörkhyade invandrare. Sålunda vände Hallis kappan efter vinden. Och anhängarna kommer att följa exemplet, eftersom de varken har eller någonsin haft ett annat intellektuellt, politiskt eller (haha) sexuellt intresse än Ledarens: de har aldrig varit något annat än hans viljelösa kroppsdelar.

Och medierna då? Antero Eerolas blunder innebär att medierna kommer att svälja betet och sänket utan att alls ifrågasätta den sannfinländska versionen av den här historien: att det är sannfinländarna som står för Ukrainas frihet medan vänstern hejat på Vladolf Putler.