Läget i Ukraina och vänsterns handfallenhet

Konflikten mellan den rysksinnade presidenten Janukovytjs klick och folket i Ukraina har nu tillspetsat sig till den milda grad att landet förefaller befinna sig på tröskeln till ett regelrätt inbördeskrig. Som vanligt kan vänstern inte analysera situationen på något annat sätt än genom att utmåla oppositionen mot Janukovytj såsom fascistisk, vilket sedan leder till att de "pragmatiskt" tar ställning för regeringen, mot demonstranterna. Det är slående hur litet västvänstern vet om Östeuropa och hur litet den gjort för att utarbeta en fungerande politisk strategi för att desarmera den bomb av högerextrema attityder som tickar i Östeuropa. I stället litar den oftast på sin urgamla politiska kompass där pilen med påskriften "Ondskans rike" alltid pekar mot Förenta staterna.

Visst finns det extrema nationalister i Ukraina, det vill ingen förneka. Extrem nationalism i en östeuropeisk före detta sovjetstat är dock moraliskt och politiskt en helt annan sak än t ex i Finland: det är en reaktion på kolonialism. Alla som vet någonting om Ukrainas historia och nutid är eniga om att landets position gentemot Ryssland är en före detta kolonis: att ukrainarna är ekonomiskt beroende av ryska fossila bränslen så att Ukraina inte har full politisk handlingsfrihet; att ukrainska språket alltjämt är svagare än ryskan i sitt eget land; att ukrainarna inte kan byta bort en president som gjort sig skyldig till diktatoriska fasoner, allt detta ät typiskt för en postkolonial stat. I en sådan stat förekommer det också överdrivna reaktioner på kolonialism, av vilka extrem nationalism är en.

I ett land som Finland är högerextrem nationalism väsentligen en importvara: Jussi Halla-aho är bara en kugg i ett internationellt maskineri, ett nätverk som vevar på samma propagandapositiv i alla västerländska stater utan att ens bry sig om att lokalisera slagorden särskilt noga. Både på finska, svenska och engelska talas det t ex ironiskt om "kulturberikare" när man menar brottsliga invandrare, vanligen våldtäktsmän. Allt tal om nationell kultur är bara glasyr på kakan: vanligen har våra högerextremister ingen aning om vare sig finsk rättskrivning eller klassisk litteratur på finska. De har inte heller någon koherent och konsekvent politisk linje. Inom vår egen "invandrarkritisk" subkultur har samma koryféer föreslagit både robusta åtgärder mot invandrargettoisering och krävt att invandrarna skulle isoleras i sina egna områden (getton!) där de kunde gå i hijab och saxa sig i genitalier så mycket de ville, förutsatt att de aldrig dök upp i de infödda finnarnas områden.

Samtidigt är det viktigt att inse att den ukrainska "högerextremism" som skrämmer vår proryska vänster så mycket inte skiljer sig från den antikolonialism som en del av vår vänster gärna gillar och stöder. I början av tjuguhundratalet, vill jag minnas, var det ännu vanligt att vänsteraktivister här i Finland yttrade sig mycket negativt om Hugo Chávez och karaktäriserade honom som en representant för någon sorts "pseudovänster". Sedan dess har saker och ting dock blivit annorlunda och nu finns det massor av unga vänsterdumskallar som ser i Chávez en genuin folklig revolutionär att solidarisera sig med.

Delvis torde det här bero på internationell vänsterpropaganda, delvis ser jag där en postsovjetisk politisk baksmälla: folk tycker mycket riktigt pyton om hur idealistiska vänstermänniskor efter andra världskriget duperades till att stöda sovjetiska imperialistiska intressen med tredje världens frigörelse som svepskäl, och nu gäller det att hitta autentiska vänsterrevolutioner som verkligen utgått från folket.

Naturligtvis duger inte revolutionen i Ukraina, eftersom det inte är en vänsterrevolution. Det är en revolution som förenar hela det pluralistiska spektrumet, inklusive den antikolonialistisk-nationalistiska högern (precis som hela flerpartisystemet i Vitryssland står i opposition mot Lukasjenka). Men eftersom det inte finns någon antikolonialistisk vänster i Ukraina som våra vänstermänniskor kunde identifiera sig med, kan de bara tolka revolutionen i Ukraina som ledd av fascister, eller så utgår de från att revolutionen ofrånkomligen kommer att övertas av fascisterna, eftersom alla som inte är vänsterradikaler är naiva liberaler utan egen politisk vilja om de inte är fascister. (Det är förresten alltid lika slående hur svårt vänsterradikaler har att alls föreställa sig med inlevelse hur en vanlig och normal människa med liberala övertygelser ser världen. Ur deras synvinkel är alla liberala borgare bara fascister som låtsas vara någonting annat än fascister, eller nyttiga idioter och medlöpare till fascismen. I den bemärkelsen är en vänsterradikal faktiskt mycket lik en "invandringskritiker", dvs en högerextremist, för vilken liberal bara är ett annat namn på kommunist.)