Sunday, 9 March 2014

Några enstaka anmärkningar om läget i Ukraina



  • Den tf regeringen i Kyiv är inte "fascistisk" - det är bara rysk propaganda. Svoboda och Högra sektorn, som tack vare den ryska propagandaapparaten fått en massa publicitet, leder inte den nya regeringen. Dessutom finns det klara antydningar att de ukrainska nationalisterna ryckts med i den allmänna vinterkrigsandan i Ukraina och att de kommit till slutsatsen att man inte måste vara högerextremist för att vara fosterländsk: åtminstone har de avvecklat sina förbindelser med västeuropeiska nyfascistiska samarbetsorgan.
  • Nationalism i ett land som Ukraina är under alla omständigheter framom allt en postkolonialistisk excess - en produkt av den bitterhet som karaktäriserar före detta kolonier. Den tankeriktning som här i Finland marknadsförs som "nationalism" och "invandringskritik" är ren importvara som inte riktigt ens lyckas påstå sig vara något annat än kriminell brutalitet och sadism. Ingen kolonialmakt har härskat över Finland sedan år 1917. "Invandringskritikernas" försök att utmåla EU (som fria stater frivilligt bildat) eller de muslimska invandrarna (en handfull förföljda människor) som någon sorts kolonialherrar och förtryckare är en dålig vits.

  • När postkolonialistiska excesser ägt rum i länder bosatta av mörkhyade människor med en historia av kolonialistiskt eller neokolonialistiskt förtryck under en västerländsk stat, brukar vänstern gärna visa överslätande förståelse för regeringer med allehanda betänkligheter på sitt konto. Det är svårt att undvika intrycket att Ryssland i vissa vänsterkretsar (inte bara i de obotligt gammalkommunistiska) bemöts som en sorts "hedersneger" - att Ryssland åtnjuter samma sorts överslätande förståelse som de där förtryckta tredjevärldenländerna. Jag måste säga att jag inte helt fördömer sådan förståelse när det är frågan om tredje världen, men det är ett faktum att Ryssland aldrig varit någons koloni (nåja, kanske sina härskares...) och när det frigjorde sig från kommunismen borde man ha börjat ställa liknande krav på moral och human statsledning som man vanligen ställer för västerländska demokratier. (Jag medger att både Vänsterförbundets och vänsteranarkisternas officiella ställningstaganden varit mycket förnuftiga, men en hel del enstaka vänstermänniskor har visat sig alltför emottagliga för rysk propaganda, som för dem utgör någon sorts dold sanning.)

  • Det är nog den ryska nationalismen i de före detta sovjetrepublikerna som mest påminner om fascism. Ryssarna kom in som ett herrefolk, och de hjärntvättades till att tro att ursprungsbefolkningen var nationalistisk och fascistisk och att deras uppgift som "internationalistiska" ryssar var att civilisera negrerna, förlåt: esterna, letterna, litauerna osv till ryskhet, dvs internationalism, kommunism och humanism. Ryskheten, eller den rysktalande sovjetiska kulturen, framställdes såsom moraliskt och civilisatoriskt överlägsen. I dag är ryssarna i sovjetrepublikerna en avsatt och detroniserad före detta elit. För dem är det en kränkning av deras nationella narcissism att de nu förväntas uppfatta det ukrainska språket som jämlikt med ryskan (nyligen såg vi på nätet bilder där krimska ryssar brände böcker på bål, bland dem den ukrainska översättningen av tjecken Jaroslav Hašeks roman "Den tappre soldaten Švejk"). Det är precis såna här konstellationer som fascismen historiskt sett livnär sig på: nazismens viktiga idéhistoriska föregångare Gobineau och Chamberlain var adelsmän som kände sig ytterst förolämpade av att se pöbeln köra om den sekelgamla adelsklassen med endast personliga och världsliga förtjänster. Och som vi minns var inte judarna Hitlers första hatobjekt, utan tjeckerna, som hade fräckheten att med sitt flit och sin begåvning överträffa det tyska herrefolket i Österrike-Ungern.

  • Högerextremister åtminstone i Grekland och Ungern har fördömt Ukrainas nya regering. Enligt de grekiska fascisterna samarbetar den ukrainska regeringen med den judiska världssammansvärjningen, vilket är såtillvida trovärdigt (ha!) att det finns flera judiska ministrar i regeringen. Med sin Ukrainavänlighet är Jussi Halla-aho ett undantag i den europeiska extremhögern, och att han deltog i Ukrainademonstrationen i Helsingfors var ren opportunism: jag har som alla vet i mina finska bloggar försvarat Vitrysslands och Ukrainas rätt till eget språk och egen litteratur i över ett årtionde, något som Halla-aho under dessa år bara behagat begabba och löjliggöra mig för.

No comments: