Jag har ännu inte läst färdigt Vasilij Grossmans berömda och beryktade roman Liv och öde på ryska, däremot har jag hunnit plöja igenom Darja Klings monografi om Grossmans författarskap, Tvortjestvo Vasilija Grossmana v kontekste literaturnoj kritiki. Den som inte är förtrogen med Grossman bör veta att denne var en ryskspråkig författare av judisk börd från Ukraina som utmärkte sig som en av de sovjetiska frontsoldaterna uppskattad krigskorrespondent - han skrev för sovjetarméns tidning som naturligtvis inte kunde heta någonting annat än Krasnaja Zvezda, alltså Röda stjärnan.
Efter kriget försökte han tillsammans med kollegan Ilja Ehrenburg dokumentera de sovjetiska judarnas lidanden i Förintelsen i en så kallad "svartbok", men boken stoppades av censuren, eftersom det inte var officiellt accepterat i Sovjet att lägga alltför mycket vikt på judeförföljelserna - det gällde istället att omtala judarna som "sovjetmedborgare" mördade av nazisterna. Ehrenburg var känd för sina hätska och i det närmaste rasistiska uttalanden om tyskarna, något som än i dag får en del högerextremistiska webbsidor att utmåla hans och Grossmans bok som ett exempel på sovjetisk propaganda, något som är ytterst tragikomiskt med tanke på bokens öde i Sovjet.
Liv och öde kom ut första gången i Schweiz i början av åttiotalet. Då hade författaren legat i graven i halvtannat årtionde - han dog av cancer på sextiotalet, inte ännu fyllda sextio. Manuskriptet till boken hade konfiskerats av de sovjetiska censurmyndigheterna redan tidigare - det brukar sägas att det var boken som "arresterades", författaren däremot förblev på fri fot och förefaller ha kunnat skriva och ge ut mindre kontroversiella verk trots förbudet. Det här lindriga tillvägagångssättet blev faktiskt, åtminstone tillfälligt, en framgång för censuren. Någon medieuppståndelse blev det nämligen aldrig kring Grossman, och han blev på allvar känd i Väst först efter sin död, då boken kom ut.
Liv och öde utgjorde en fristående fortsättning till Grossmans tidigare, ännu tjockare roman om andra världskriget, Za pravoe delo - "För en rättvis sak". Denna roman är politiskt mycket mindre känslig än Liv och öde, som den sovjetiske ideologichefen Michail Suslov såg som en litterär atombomb riktad mot sovjetstaten och som han tyckte inte skulle kunna komma ut i Ryssland inom de närmaste trehundra åren. Samtidigt är det värt att påpekas att Za pravoe delo faktiskt också blev offer om inte för censuren så åtminstone för politiskt motiverade attacker.
Grossmanforskningen i Sovjetunionen/Ryssland och i utlandet har till stor del handlat om hur man skulle förhålla sig till Za pravoe delo. Borde man behandla denna roman och Liv och öde som en helhet, eller borde man hellre se Za pravoe delo som en av censuren och självcensuren förstörd bok, en bok som inte bör likställas med Liv och öde på något sätt? Grossman tänkte sig dessa två romaner som delar i en romansvit, en "dilogi" kanske, om och kring slaget vid Stalingrad, men kan de ännu behandlas som sådana, eftersom Za pravoe delo är en bok med officiellt godkännande, medan Liv och öde är en ocensurerad dissidentbok som såg dagens ljus bara utanför Sovjet?
Emigranterna föredrar att se Liv och öde som en definitiv brytning med den tidigare boken. Det är dock viktigt att komma ihåg att böckerna kom till på olika sätt. Za pravoe delo genomgick den vanliga litterära processen i Sovjet: det första manuskriptet underkastades, inte direkt någon statlig censur, men tidskriften Novyj mirs självcensur. Redaktionen - bl a den av frontveteranerna uppskattade krigsdiktaren Aleksandr Tvardovskij, som tidvis var chefredaktör för Novyj mir - var dock i princip välvilligt inställd till boken. Den ville göra den precis så acceptabel att den kunde komma ut men samtidigt gällde det att se till att inte urvattna budskapet. Det ursprungliga manuskriptet utgjorde sålunda en råvara, som skulle utarbetas till en slutlig produkt i samspråk med författaren. Den skulle komma ut i en litteraturtidskrift och så småningom i en riktig bok. (Tyvärr vet jag inte om det alls skett några försök att återställa den ursprungliga versionen av Za pravoe delo eller om manuskriptet bevarats. En kritisk edition av boken skulle minsann behövas.)
De tjocka litteraturtidskrifterna kan ge ut hela böcker som ett enda nummer, och ofta gör det - att prenumerera på en rysk "tjock tidskrift" kan likställas med att vara medlem i en bokklubb. Att ge ut ett litterärt alster i en sådan tidskrift var på sovjettiden ofta likabetydande med att skicka ut en trevare för att pejla det ideologiska läget i landet. Hade man missbedömt den på förhand kunde man räkna med en allvarlig näpst från högre ort. En typisk händelseutveckling var att de första recensionerna skrevs utifrån en rent litterär synvinkel och såg boken i positivt ljus, varefter den ideologiska vågen tog vid och framställde verket som politiskt farlig, skadlig och antisovjetisk. Sedan fick chefredaktören göra avbön för sitt politiska felsteg. Men det kunde mycket väl hända att boken efter nya politiska klimatväxlingar kunde komma ut på nytt på ett riktigt förlag.
Det var precis så här som det gick med Za pravoe delo. Grossman skrev den som en krigsveteran, en krigskorrespondent som trotsat tysk artillerield och intervjuat soldater i främsta linjen, men när boken kom ut hade Stalin börjat strama åt tyglarna igen. När diktatorn väl lämnat det jordiska kunde romanen komma ut igen, och nu prisades den av alla recensenter och kanoniserades på fläcken som ett ideologiskt renlärigt mästerverk.
Liv och öde sägs skilja sig från den tidigare romanen i att Grossman inte längre idkar någon sorts självcensur och att han skriver direkt ur hjärtat. Detta kommer till uttryck i att han öppet jämför och likställer Gulag-arkipelagen med Auschwitz och Stalin med Hitler. Grossman skrev dock fortfarande för publicering, inte för en postum eftervärld, och när boken väl var avslutad erbjöd han den tidskriften Znamja (han var nämligen sur på Tvardovskij därför att denne i sin avbön hade gått lite för långt i att fördöma författaren). Troligen förväntade han sig att boken också kunde komma ut i Sovjet, om än i nedtonad form.
Redan på den tiden fanns det emigranter i Väst, men någon mediesynlig dissidentrörelse hade ännu inte uppstått i Sovjet, och sålunda är det irrelevant att fråga när Grossman blev dissident. På Stalintiden var egentligen alla författare potentiella dissidenter och riskerade hela tiden fängelse och avrättning. Medan jag arbetat på min bok om modern rysk prosa (om den nu någonsin kommer att bli till) har jag också informerat mig om en del moderna diktare som för mig hittills inte varit mycket mera än namn i listor, bland dem Olga Bergholz (eller Berggol'c, om ni så vill, men namnet är antingen tyska eller jiddisch och det känns naturligt att skriva den på tyska). Jag måste medge att jag alltid föreställt mig Bergholz som en officiellt accepterad författarinna par excellence, men faktum är att även hon strax före kriget satt fängslad i nio månader och att hennes make avrättades. Ingen gick säker.
No comments:
Post a Comment