Thursday, 31 July 2014

"Invandringskritikerna" och Singapore

Märkligt nog brukar de finska "invandringskritikerna" framställa Singapore som ett fint exempel för Finland, eftersom denna stadsstat veterligen inte släpper in några asylsökande. Det är fler än en på webben aktiv "invandringskritiker" som funnit sin nya hemvist i Singapore, fosterländskt nog, och en av dem har jag på nätet sett ondgöra sig över hur "anhängare av nationalstaten" förföljs i Finland. Det är sålunda motiverat att reflektera över staten Singapore, eftersom invandrarkritikerna så beundrar och idealiserar den.

Singapores befolkningsmängd befinner sig i samma storleksklass med Finland, men ytan är givetvis femhundra gånger mindre, eftersom det ändå är en stadsstat. Ute i världen är staten mest känd som ett centrum för handel och finans. Förr i världen var det en brittisk koloni, vilket ju på den tiden inte var så värst ovanligt. Singapore var en av de kolonier på Malackahalvön som kallades "Straits Settlements", "kolonierna vid sunden".  När Malaysia blev självständigt utgjorde Singapore till en början en del av den nya staten, men sökte snart självständighet, eftersom singaporeborna inte ville bli indragna i det lågintensitetskrig eller konfrontasi (konfrontation) som pågick mellan Malaysia och Indonesien.

I dag är Singapore ett av de mest välmående och framgångsrika länderna i världen. Det är sålunda inget skäl att undra, varför mångkulturmotståndarna vill förvandla Finland till ett nytt Singapore. Men hur skulle livet gestalta sig i Singapore för en invandrarkritiker?

Singapore är nämligen ett mångkulturellt land. Det finns fyra officiella språk i stadsstaten: mandarinkinesiska, malajiska, engelska och tamil. Offentliga informationsskyltar brukar vara avfattade på alla fyra språk. I praktiken är det engelskan och kinesiskan som är starkast, och bägge är i princip invandrarspråk. Malajiskan är det ursprungliga talspråket i området - som i grannlandet Malaysia - det är ett av de stora språken i regionen och dess utspridning beror mest på handeln: det brukade vara det som köpmännen talade eller förutsattes tala. Malajiskan är släkt med de språk som talas i Polynesien och i Filippinerna, och även det officiella språket i Indonesien är en malajisk dialekt. Under den brittiska kolonialtiden har malajiskan i Singapore dock fått ge vika för större språk, när massor av brittiska tjänstemän bosatte sig i Singapore och ännu större skaror av kineser sökte jobb i staden - industrialismen och kapitalismen utvecklade sig nämligen snabbt under den brittiska tiden. Tamil är det största språket bland Singapores indier: att det finns ett stort indiskt samhälle i stadsstaten bör inte överraska någon med tanke på att det är en före detta brittisk koloni.

I praktiken härskar naturligtvis språkblandning och språkförbistring, och det vanligaste språket på gatan är Singlish, engelska med brittisk accent och starkt inflytande från kinesiskan. Den brittiska accenten är kännspak även hos de singaporebor som inte talar särskilt flytande engelska. För att uttrycka det lite raljerande: alla singaporebor talar inte engelska, men den engelska de inte talar är brittisk engelska. Som Paul Theroux påpekade i sin reseskildring Riding the Iron Rooster (vet inte om den kommit ut i svensk översättning), kan man i Singapore även möta amerikanska affärsman som tagit upp brittiska talspråkliga uttryck i sin engelska.

Låt oss reflektera över hur detta skulle se ut i Finland: vi skulle i allmänhet tala svenska som ett arv från svenska väldet (jfr den brittiska kolonialtiden i Singapore och den därmed sammanhängande engelskan), men de flesta invånare skulle vara etniska ryssar (jfr kineserna i Singapore), kanske även andra slaviska östeuropéer som t ex polacker (de flesta Singaporekineser har av gammalt talat sydkinesiska dialekter som är tillräckligt olika mandarinkinesiskan för att omtalas som skilda språk). Nationalsången skulle vara på finska (i Singapore på malajiska). Vem skulle motsvara indierna? Nåja, kanske det skulle ha flyttat turkspråkstalande muslimer från Ryssland till Finland: tatarer, azerbajdzjaner och turkmener t ex. De skulle ha lyckats göra tatariskan till ett officiellt språk i vårt land, och eftersom alla turkspråk (med undantag av tjuvasjiskan) är rätt nära släkt med varandra skulle även azerbajdzjanerna och turkmenerna i landet förstå de tatariska skyltarna rätt fint och uppfatta dem som en eftergift till sin etniska särart.

Det mest utbredda språket skulle givetvis vara den beryktade tvångssvenskan, i denna alternativa verklighet skulle den dock i Finland uppvisa influenser från ryskan. Givetvis skulle det officiella Finland ofta arrangera kampanjer för språkriktighet. "Tala ren svenska!" skulle det stå på varje vägg, och detta skulle i princip innebära att man helst bör tala ren rikssvenska som i Sverige. Vår ryska befolkning skulle naturligtvis tala rikssvenska helt skapligt, fast inte alltid felfritt. Offentliga skyltar skulle vara på fyra språk: på svenska, ryska, finska och tatariska, i den här ordningsföljden. Finska språket skulle ha ceremoniell ställning (nationalsången och kommandospråket i armén), men Finskhetsförbundet, som i den här verkligheten skulle vara en ödmjuk och tamt regeringstrogen organisation, skulle ibland framföra hövliga och civiliserade förslag på att ge det traditionella nationalspråket en bättre ställning i samhället. Regeringen skulle besvara varje vädjan med lika hövliga och intetsägande fraser, men livet skulle sedan ostört gå vidare på ryska och svenska.

Singapore utmärker sig med en stabil samhällsordning som erbjuder en bra miljö för affärsmän, men många västerländska fri- och rättigheter är frånvarande eller kringskurna. Unga skadegörare bestraffas med piskrapp - av något skäl ser våra invandrarkritiker detta inte som någonting barbariskt, medan motsvarande straff i de islamska länderna framstår som det yttersta och oemotsägliga beviset på islams ondska och grymhet, tycker de. Men det här är varken den första eller den sista gång rasisterna spelar med två olika uppsättningar av regler.

Som sagt är Singapore ett mångkulturellt land. Där är mångkulturen en gravallvarlig sak, i bokstavlig betydelse. Dödsstraffet tillämpas där fortfarande, utan några skrupler. Vapen är det bara säkerhetsstyrkorna, polisen och armén som får hantera i Singapore, men leker en civilperson med bössor kan det faktiskt bli dödsdom. Församlingsfriheten är i Singapore rätt begränsad, och om det händer att du viftar med en pistol för att beskydda ett illegalt politiskt möte kan du räkna med dödsstraff. Det är också belagt med dödsstraff att avlossa ett skott i ett bebott område, hur mycket du än bedyrar att det inte var farligt för någon.

Att kritisera mångkulturpolitiken blir man i och för sig inte avrättad för, men makthavarna i landet utgår från att några försök att störa den interetniska friden inte accepteras. Skulle en singaporebo yttra sig i ordalag av den sort som man ser på utlänningsfientliga webbsidor i Finland skulle han snart stå inför rätta. I det buddhistiska Orienten tycker man att det är livsviktigt att upprätthålla "harmonin", och den etniska samhällsfreden utgör en central del av denna harmoni i Singapore. Det är även tänkbart att en "mångkulturkritisk" person i Singapore skulle hamna i skyddshäkte, dvs anhållas och fängslas enligt en administrativ bestämmelse, om någon lämplig paragraf inte fanns i lagen.

På det invandringskritiska webbforumet Homma (den finska motsvarigheten till Avpixlat) har det som bekant sedan många år tillbaka varit vanligt med fantasier om inbördeskrig och politiska mord på "rödingar" osv. Hommaiterna har även upprepat framhävt att de har vapen och att det är nödvändigt med vapenkunskaper när man en gång ska ta kål på den elit som kantänka regerar och huserar i landet. I Singapore skulle det nog bli dödsstraff för sådant prat, åtminstone om polisen även hittade bössor och studsare hemma hos den som yttrade sig i sådan ton. Det är sannolikt att inte en enda hommait skulle vara på fri fot i Singapore, och de mest rosenrasande demagogerna skulle definitivt inte ha röstats in på riksdagen: de skulle ha avrättats enligt gällande lag.

Man måste skratta åt att finska expatriater som bosatt sig i Singapore eftersom de uppfattar Finland som ett kommunistiskt helvete gråter över det hemska förtryck som "anhängarna av nationalstaten" kantänka får lida av i Finland. Här hos oss röstar folk på "anhängarna av nationalstaten" så de får snylta på våra skattepengar och fatta oinformerade beslut om våra angelägenheter, medan de i Singapore skulle stå på schavotten.

Det förefaller sålunda helt obegripligt att invandringskritikerna så beundrar Singapore. Man skulle kunna tänka sig att det snarast är deras mardröm: det fruktade "befolkningsbytet" är redan ett faktum när de malajiska urinvånarna helt fått ge vika för den kinesiska invandrarfloden; invandrarnas och kolonialherrarnas språk har bättre status än det historiska nationalspråket; och går man och ifrågasätter mångkulturen genom att t ex slänga svinhuvud in genom moskédörren så tolkas det som ett hot mot nationell säkerhet och bestraffas därefter. De oskyldiga vapenlekar och fantasier om ett berättigat inbördeskrig som våra ack så förföljda "anhängare av nationalstaten" så älskar skulle de i Singapore snart hamna i galgen för. Hur i herrans namn kan hommaiterna vara så entusiastiska över Singapore?

I verkligheten ger hommaiterna blanka fan i att begränsa invandringen, och att beskydda vår nationella kultur förstår de sig inte på. Vad de vill är en öppet repressiv, hjärtlös och grym statsmakt istället för den snälla och kompromissvilliga vi har i dag. Till exempel den singaporeanska statsmakten - trots sin formella rättsstatlighet är det ju en auktoritär och hårdhänt stat, åtminstone ur västerländsk liberal synvinkel. Givetvis är det möjligt att det är andra preferenser som omhuldas i den kinesiska civilisationen, men det skulle vara intellektuellt lättjefullt att ta detta för givet: samhällskulturen och lagstiftningen i Singapore härrör tydligen för det mesta från kolonialtiden, och det är inte helt galet att tolka Singapore som en kolonialstat där lokalbefolkningen bara börjat regera över sig själv som sina egna kolonialherrar.

I stater som Finland sker maktutövningen relativt civiliserat och sakligt, och öppet förtryck lyser med sin frånvaro. Naturligtvis upprätthålls även en sådan här stat av ett tufft och obarmhärtigt våldsmaskineri, som nog skjuter skarpt mot vem som helst som går och ifrågasätter statsmakten med vapen i hand. Det ligger i sakens natur, det är så som en stat definieras. Hos oss har bara civilisationsprocessen gått så långt att det inte rycker någon dumdumkulsskjutande avrättningspluton ut mot vilken haschrökande punkare som helst som påtänd skriker på torget att försvarsmakten är bara skit och att regeringen består av nazister.

Det är precis det här de retar sig på - att statsmakten här hos oss uppnått en viss grad av civilisering. Nationalkulturen kunde de inte ge mera fan i, och även muslimerna, t o m talibanerna skulle de se som schyssta killar och hjältar om Sovjetunionen ännu skulle existera, ockupera Afghanistan och föra krig mot lokala islamistiska grupper i kommunismens namn. Det är statsmaktens humana och snälla fasad invandrarkritikerna inte står ut med.

Med stor sannolikhet skulle hommaiterna inte ha någonting emot vare sig mångkulturen eller en mindre restriktiv invandringspolitik, om tillämpningen skedde på singaporeanskt vis: antingen gillar du moskén där, eller så kommer det en hövlig kinesisk bödel som lägger dig ett rep kring strupstackaren. När "invandringskritikerna" intalar sig att de mycket rimliga krav på anständigt beteende som samhället ställer för dem är "kommunistiskt åsiktsförtryck", tror jag faktiskt att det är någonting som påminner om en sexuell fantasi: allting skulle vara helt fint och okej och lajbans för dem om samhället tog till hårdhandskarna för att göra dem fogsamma.

När någon hommait, när han väl ägnat flera år åt att fylla nätet med fräckheter som inte tål trycksvärta, äntligen döms till böter för hets mot folkgrupp, blir det ett maraton på flera veckor av självömkan och egenrättfärdighet på Homma. Både den dömde hommaiten och hans kompisar vältrar sig i martyrskap och jämför sina böter - fickpengar - hutlöst och huvudlöst med de grymheter som offren i Sovjet och Nazityskland kunde räkna med (nackskott som i Katyn, gaskamrar som i Auschwitz, utvisning till Sibirien och Komi utan vinterredskap eller farliga och ohälsosamma arbeten utan skydd som i Kolyma).

Enligt min mening är det milt sagt smaklöst att påstå, att det skulle vara lika hemskt att betala till statskassan en summa som ungefär motsvarar priset på en mobiltelefon som att dö av utmattning när man arbetar i urangruvan eller fäller träd, för att nu inte nämna den där Sibirienresan utan vinterredskap (alla "muslimkritiska" hommaiter gläds säkerligen åt att det i Sovjet på Stalintiden var vanligt att våldskjutsa muslimska fångar från sina varma hemrepubliker till tundran utan att ge dem byteskläder).

Dessutom är man givetvis helt ute och cyklar om man likställer fångar och offer i totalitära mördarstater där folk arresteras, tillfångatas och döms utan att de själva vet vad det egentligen beror på, med invandringskritiker som medvetet söker martyrstatus och som antagligen förhandskollat paragrafen om hets mot folkgrupp i lagboken eller på justitieministeriets webbsidor. Hommaiterna och hommaidolerna vet bara alltför bra vad de eller deras hjälte åtalas för, vilket "kaninerna" på de sovjetiska fånglägren definitivt inte visste. Hommaidolen behöver inte vara rädd vare sig för att misshandlas av polisen eller för att torteras och förnedras till att erkänna.

Sen har faktiskt hommaiterna i dag egna ledamöter på riksdagen, alltså de kan ändra på lagar om de vill. Problemet är att politiken handlar om att kompromissa och köpslå: vill de hommaitiskt sinnade politikerna t ex avskaffa paragrafen om hets mot folkgrupp, bör de likaså göra eftergifter och ge avkall på en del av sina krav. Sen bör faktiskt alla förslag om lagändringar förberedas noga på förhand och underbyggas med argument, något som hommaiterna inte ens försökt göra.

De anser nämligen att alla andra är kommunister och att de själva bäst vet vad som är sanningen och folkets och fosterlandets väl. Lagar vill de inte lyda, ty den vite heterosexuelle mannen vet nog med sin hudfärg och sin testikelinstinkt vad som är rätt eller fel. Dessutom har kommunisterna ändå stiftat alla lagar så att de favoriserar bögar och negrer, det har Halla-aho bevisat med sin kyrkslaviska vetenskap. Alla kompromisser med kommunistiska partier (som t ex Centern eller Samlingspartiet) är eftergifter till djävulen.

En sådan här samarbetsovilja är populismen givetvis beroende av. Populisterna kammar in röster genom orealistiska löften till väljarkåren, men eftersom löftena står i logisk motsats mot varandra kan de inte uppfyllas - man kan inte samtidigt höja och sänka på hyran, man kan inte göra såväl hyresvärden och hyresgästen till lags. Kompromisslösheten utgör sålunda en central del av populismens politiska strategi: på det viset kan man undvika regeringsansvar och skylla alla samhällsproblem på de "gamla partierna", som inte beaktar "våra kloka och nydanande idéer".

Det finns dock även andra skäl till att hommaiterna vältrar sig i sina fantasier om totalitärt påtvingad mångkultur och samtidigt drömmer om Singapore, där befolkningen redan bytts ut och en hårdhänt maktmaskin särskilt ömmar om mångkulturen. Hommaiterna skulle antagligen känna sig nöjdare med samhället och tryggare i det, om de visste att de genast kuvas och nedtystas med singaporemetoder om de börjar gnälla, även om invandringen vore mycket större och mångkulturen i landet mycket brokigare än den i vår verklighet är.

Varför är det så? Kanske det beror på att auktoritär stränghet är det enda språk de förstår. För dem framstår välfärdsstaten som en flummigt empatisk tant som ger katten i att upprätthålla försvaret och bekämpa brottslighet. Att staten inte tagit till hårdhandskarna mot dem själva tycker de är ett bevis och belägg på detta. Skulle deras vapenskrammel och fantasier om ett nytt inbördeskrig ha lett till att deras åsiktsledare besökts av en trupp vältränade killar i uniformer och med stormgevär i högsta hugg och skulle den kommenderande officeraren sett honom i vitögat, visat honom sin osäkrade pistol och sagt att det nu ska bli slut med de där bloggdraporna för annars får du stifta närmare bekantskap med min italienske kompis Pietro Beretta här, - då skulle faktiskt invandringskritikerna ha känt sig tryggare och mindre hotade, eftersom de hade övertygat sig om att staten vid behov även kan tala deras språk.

Problemet invandringskritikerna har med vårt samhälle är att det inte finns en sådan här manligt trygg myndighet som skulle underrätta dem om hur man ska bete sig - en mysigt hotfull och pålitligt våldsam myndighet. När de trånar efter dödsstraff och strikt samhällsdisciplin, är det egentligen för sig själva de vill ha det, eftersom de på grund av sitt sinnes- och lynneslag inte inser att samhället i sista hand handlar om monopol på våld och tvång, om man inte gnuggar in denna insikt i fejset på dem.

Jag vill givetvis inte föreslå att vi skulle börja tortera och avrätta invandringskritiker, men jag skulle nog helst se folk sluta svamla om hur man bara skapar martyrer genom att ansvarsbelägga dem för vad de håller på med. Kriminellt ohägn i masskala blir inte ett dugg mera acceptabelt av att det sker av politiska motiv. Snarare tvärtom: om de som kritiserar hommaiterna och sannfinnarna blir föremål för klappjakter så att de inte längre kan tillgodogöra sig sina politiska fri- och rättigheter så är det terrorism även enligt finska strafflagen. Om strafflagen konsekvent tillämpas på dylika brott kommer även hommaiterna i längden att fatta mera förtroende för samhället inklusive invandringspolitiken.