Mellan två århundraden

Försöker få rätsida på Andrej Belyj, som egentligen hette Boris Bugajev. Kommer ihåg att det var i början av nittitalet jag första gången försökte läsa honom på originalspråket, vilket inte riktigt lyckades, eftersom mina kunskaper i ryska inte var något att vara stolt över. Jag har fortfarande svårt att läsa honom, men har beslutat göra mitt bästa.

Läser Pekka Pesonens bok om honom igen. Nu vet jag åtminstone att Belyj trots sin esoteriska och teosofiska världsåskådning aldrig kom på kant med bolsjevikerna. Han såg revolutionen som en stor, ödesdiger händelse med övernaturliga dimensioner, någonting som en vanlig dödlig, som han, inte kunde motsätta sig. Ungefär så verkar det åtminstone.

På 1920-talet var gränserna mellan västvärlden och Sovjet fortfarande så pass öppna att Belyj samtidigt kunde ge ut sina böcker i Sovjet och på emigrantförlag i Berlin. Han föll aldrig offer för utrensningen, eftersom han dog tidigare av naturliga skäl.

Han var son till en matematiker och såg naturvetenskaplig exakthet som någonting eftersträvansvärt även i konst, men hans litteraturteorier (som dock förefaller ha inspirerat ryska formalister) blev aldrig en sådan koherent, enhetlig helhet som han ville skapa, snarare tvärtom. Han skrev en massa essäer och annat om sina symbolistiska läror, men sammanhängande var det inte.

Han var också produktiv som memoarförfattare, och alla memoarböcker verkar ha hetat någonting i stil med "På gränsen mellan det här och det där". Den här gränstillvaron blev också tematiserad i hans böcker (vilket i praktiken betyder: i romanen Petersburg).